Wednesday, July 26, 2006

Street-Legal



Street-Legal


Det finns folk som hävdar att ”Blood on the Tracks” är Dylans skilsmässoskiva. Det finns mycket okunskap här i världen. ”Blood on the Tracks” var ingen skilsmässoskiva. DETTA är en skilsmässoskiva! När brytningen med Sara var klar 1978 satte Dylan av mot turné igen. Ända bort till Japan for han, med ett helt nytt sound som var präglat av kluvenheten inför det han stod inför. Elvis Presley dog i augusti samma år, vilket gjorde stort intryck på Dylan. Han beskriver hur han gick igenom hela sitt liv. Med idolens död och sitt eget spruckna äktenskap som bakgrund inspirerades Dylan till ett särpräglat sound. Det är snarlikt soundet som Elvis höll sig med, det s.k. ”Las Vegas-soundet” vilket ”Street-Legal” väldigt tydligt. Detta är ett unikt sound i Dylans katalog och nog det som står mig nästan närmast om hjärtat. Annars har hävdats att soundet på ”Street-Legal” har varit misslyckat, dåligt mixat och etcetera. Jag som bara hört den ommixade moderna varianten av skivan kan inte hålla med det påståendet för fem öre. ”Street-Legal” är vilt och sexigt och ska så vara. Det är ett rytande sårat monster och låter exakt så. Det är sårat men det är inte redo att lägga sig ned och dö, riktigt än.

Det finns många som rackat ner på ”Street-Legal” och texterna är nästa kapitel. Är det inte att Street-Legal skulle vara halvhjärtad wannebe-Dylanskt skriven så är det att Dylan skulle vara egoistisk, självcentrerad och bitter. Det är en uppsjö av känslor som har fått plats här. Den dubbelheten inför uppbrottet präglar skivans texter starkt. Alla känslor kanske inte är vackra, men det betyder inte att vi inte ska låtsas om dem. Textmässigt är kanske inte ”New Pony” och ”True love tends to forget” Dylans starkaste och smartaste rader, men de finns där och de behövs. Soundet å andra sidan är genomgående helt enkelt fantastiskt och höjer upplevelsen av detta.

En rätt olustig parantes eller poäng är hur kvinnovåldet tycks dyka upp på albumet så att säga. Det berättas om brytningen om hur Dylan tagit med en kvinna hem och hon sitter vid frukostbordet med Dylan och barnen när Sara kommer hem och det hela slutar med ett gräl där Dylan slår till Sara. Därmed är den slutliga brytningen ett faktum. Det är intressant att se hur flera av låtarna tycks eka denna händelse, eller om det är en efterkonstruktion från min sida: ”Baby please stop crying”, är ett exempel på hur en nerkörd man nästan manar sin kvinna att vara tyst med pistolens hjälp. Is your love in vain erbjuder en ganska traditionalistisk kvinnosyn, ”We better talk this over” erbjuder nästan ett försök till försoning inför något som verkar ha varit ett väldigt häftigt gräl med antydande om bråk, men som inte gått fullt så långt att de ännu kan förlåta varandra.

De mörka känslorna som bebor albumet är inte de enda här, dock, och det ska man noggrant påpeka. Under ytan i texter som ”Changing of the Guards”, ”Senôr (Tales of Yankee Power”) och i viss mån ”Where are you tonight? (Journey through Dark Heat)” finns en starkare kraft, ett ljus I tunneln. Gud bor här. Den annalkande omvändelsen känns förklarlig när man börjar skärskåda låtar. Sökandet är som allra starkast på Senôr, och det finns ett stort hopp om räddning som nästan skiner igenom då och då. Det är alltså både ett förvridet och skadat album, samtidigt som det är ett hoppets album. Talande för det är att det finns en rörelse i ett flertal av låtarna. De börjar som skildringar av kriser eller sökande, men avslutas med att berättaren skådar ljuset, i en eller annan mening. ”Street-Legal” är vägen till återuppståndelsen, återfödelsen. Men det är en farlig väg. Dylan skådar ut på gatan på omslagsbilden och kontrollerar att det är lugnt. Gatans lag lurar därute. Man får passa sig. Vi tar väl en titt in i denna omväxlande mörka respektive ljusa berättelse?

1.Changing of the Guards: Herregud. “Changing of the Guards”… Var skall jag börja? Jag skulle kunna skriva min doktorsavhandling i Dylanologi om den här låten. Allmänt ansedd som en av Dylans mest ogenomträngliga verk, är Changing of the Guards ett strålande sätt att inleda ett album. Så här sade Dylan själv om låten: ”It means something different every time I sing it. ”Changing of the Guards” is a thousand years old.” Och nog finns det tecken och spår i låten som antyder att Dylan vill att vi ska vända blickarna bakåt en cirka 2000 år. Jag ska nämna några ord om arrangemanget innan jag börjar deschiffrera låten åt er. Det är ganska unikt i Dylans katalog om man bortser albumet, soundet känns friskt och fräscht, körsångerskornas upprepanden av Dylans ord förstärker innebörden.

Vad sjutton handlar låten om då? Jag har inte haft någon större hjälp av Dylanologer som mest tycks rycka på axlarna när låten kommer på. Resultaten jag har fått är fascinerande. Det finns väldigt mycket av tekniken Dylan använt sig av i ”Tangled Up in Blue”, där han vrider och vänder ett perspektiv att inkludera olika människor på olika platser, på olika tider för att beskriva ett skeende. Något säger mig att de tre sista verserna är nycklar för att få en djupare förståelse i låten. De berättar något som de föregående raderna är beskrivningar av. Vi börjar i första versen, där problemet målas upp av Dylan:

Sixteen years, sixteen banners united across the fields, where the good shepherd grieves. Desperate men, desperate women divided, spreading their wings, neath’ the fallin’ leaves”.

Det här är ett krig. Baneren står förenade vid slagfältet. Men vad är det för krig? Män och kvinnor står på var sin sida. De är oförenade. Människan är ofullkomlig så. Det som beskrivs är början på Dylans långa allegori om könskriget, den desperata rand människan förpassats till när det heliga kvinnligt gudomliga(Gaia) tystades ner av kyrkan. Referenserna är otaliga och förekommer i varenda vers, samtidigt som Dylan väver in sitt eget liv i låten. Dels de sexton åren på slagfältet, dels äventyret på ”the marketplace” där ”merchants and thieves” lurar. Sedan i fjärde versen från slutet beskriver Dylan sin saknad av sin älskade: ”The palace of mirrors, where dog soldiers are reflected, The endless road, and the wailing of chimes. The empty rooms, where her memory is protected, where angels voices whisper to the souls of previous times.”

Jag skrev att låten var gammal, och det finns också rikligt med referenser till medeltiden och kyrkans verksamheter på den tiden i låten. Alla kättarreferenserna, där den mest talande är ritualen i vers 4 som mest rimligen kan tolkas som brännandet av någon som blivit dömd som häxa. Vidare beskrivs kvinnan Dylan söker ”She smells sweet like the meadows, where she was born, on midsumers eve, near the tower.” Midsommarfirandet var ett hedniskt firande där solen stod i centrum. Detta är ännu en referens till det heliga kvinnliga: att Dylan söker kvinnan som är född denna den mest hedniska av dagar. Två hedniska och förkristna gudar nämns i vers 4, dessutom: Jupiter och Apollo.

Slutverserna är ändå de mest intressanta, då de följer upp hela den här genomgången av det gudomliga kvinnliga och kyrkan. Dylan målar upp en scen som endast kan beskrivas som ett samtal mellan Maria Magdalena och Jesus Kristus i tredje versen från slutet. Referenserna är otaliga. Stenen som rullats bort. De 48 timmarna senare (På tredje dagen). Maria Magdalena (som enligt bibeln var den som fann Jesus återuppstånden) frågar: ”…what measures (he) now will be taking”. Vad som följer därpå är de kanske mest talande verserna jag läst för det manligas och det kvinnligas förening och behov av varandra i vad som inte kan vara annat än ett samlag: ”He’s pulling her down, and she’s clutching on to his long golden locks”.

De sista två verserna är exakt vad för slags åtgärder han tänker företa. Orden kan INTE vara annat än riktade mot kyrkan:

Gentlemen, he said,
I don't need your organization, I've shined your shoes,
I've moved your mountains and marked your cards
But Eden is burning, either brace yourself for elimination
Or else your hearts must have the courage for the changing of the guards.

Peace will come
With tranquility and splendor on the wheels of fire
But will bring us no reward when her false idols fall
And cruel death surrenders
with its pale ghost retreating Between the King and the Queen of Swords
.”

Starka ord, indeed. Hur hanger kriget och könen ihop med detta? Det synes vara kyrkan Dylan vänder sig emot i detta Jesus-tal. Kriget som gått som en röd tråd igenom låten, lovar Dylan skall ta slut. Men det kommer med stora förändringar. Mänskligheten får se sina falska gudar falla när slutligen det manliga och kvinnliga(the King and the Queen of Swords) återförenas. Kanske är det ändå på detta vis man skall betrakta låten: den om en mans väg till ljuset och religionen efter andligt sökande då en viktig relation har ändats. Kanske är det lättast att betrakta ”Changing of the Guards” som just detta: en prolog till den övertygelse som visar sig på ”Slow Train”. Detta är hur man än vrider och vänder en av höjdpunkterna i Dylans karriär. En riktigt saftig start på albumet.

2. New Pony: är Dylans mest bluesiga låt på albumet och den följer i samma yviga spår som ”Changing of the Guards” började. Mixa lite blues, bibeln och sex och du har ”New Pony”. Något i låten är väldigt tilltalande. Kanske är det sättet som bakgrundssångerskorna hela tiden manar ”How much, how much, how much LONGER!” som ger låten dess röjiga ös. Kanske bidrar saxofonen mer än lite till det, men jag är barnsligt förtjust i den här låten. Om du behöver en Dylanlåt som svänger arslet av allt så är det New Pony du ska gå till.

Textmässigt är det väl inte det starkaste Dylan skrivit, även om analogin om ponnyn som uttryck för en kvinna är rätt finurlig, utan att direkt vara ny. Dylan beskriver sin gamla ponny som hetandes Lucifer och ”Broke her leg and needed shooting, I swear it hurted me more than it could have hurted her”. Dylans sång är överlag mycket skarp och hans frasering träffar som pisksnärtar. Denna gamla kvinna/ponny ses sedan inte mer, Dylan fortsätter nästan barnsligt triumferande att beskriva sin nya kvinna/ponny: ”I got a new pony, she knows how to foxtrot, lope and page, I got a new pony, she knows how to foxtrot, lope and page, she got big hind legs, long black shaggy hair hanging in her face”.

Sista stycket känns väldigt odylanskt och det kräver sin Dylananalytier för att man inte ska rodna. ”Come over here pony, I wanna climb on top of you, Come over here pony, I wanna climb up on top of you, well your so nasty and your so bad, but I swear I love you, yes I do.” Här ser vi hur Dylan dras ner over syndens kant, i sitt sökande efter något meningsfullt att ägna sig åt efter Sara dragit. Sex och synd. New Pony skvallrar ganska mycket om den förestående omvändelsen, även om den på inget sätt antyder den rena vägen. Ett gediget nummer som aldrig ska underskatttas.

3. No Time to Think: Av skivans fyra djupare och mer genomarbetade texter är No Time to Think det nummer som minst lyckas i sitt syfte. Det är en ganska avancerad rimstruktur som Dylan gett sig på i sitt försök att rada upp stressen och kraven som gjort att uppbrottet är ett faktum. Rationaliserar han? Ja, kanske. Att han distansierar sig från problemen genom att inte ta på sig mer av skulden är egentligen inte låtens största problem. Det är snarare att det blir något repetativt och en smula krystat med de avancerade rimbyggena. Slutresultatet övertygar inte så mycket som det till en början kan tyckas. Här är enda stället på Street-Legal som jag inte är övertygad om det Dylan försöker göra, fungerar.

No time to think är inte utan sina meriter, dock. Det finns en hel del intressanta mytologiska passager som Dylan slänger in på halvt måfå. Givetvis är bibeln en vanlig källa: ” Your conscience betrayed you when some tyrant waylaid you/Where the lion lies down with the lamb” sjunger bland annat Dylan. Många fraser refererar till något antikt, om forntida krigare och krigsherrar, och detta ansluter låten till Changing of the Guards att åskådliggöra nuet och det som runnit ut i sanden med mytologiska bilder, även om den lyckas sämre i sina poänger.

Det är med andra ord en ganska tam analogi som är ganska lättövekådlig: ”Judges will haunt you, the country priestess will want you, her worst is better than best” sjunger Dylan t.ex. och det är inte svårt att förstå vad han menar. Det är också rätt talande att No Time to think aldrig spelats liv, då säkert Dylan också känner att den blev en smula rakt på sak, en smula för upprepande precis all orättvisa som drabbat honom samt en smula svårsjungen utan att dribbla bort tungan.

4. ”Baby please stop crying” är nästa låt, en hit i England, men totalt ointressant i USA. Den visar upp en alternativ Dylan, där han verkligen kliver in i Las Vegas och agerar smörsångare. Bakgrundskörer och saxofoner, flashiga ljus. Dylan manar i låten till kvinnan att hon skall sluta gråta, orsaken till gråten anges vara: ”you’ve been down to the bottow with a bad man babe, but your’e back where you belong” – en fruktansvärt skön inledning på en låt. Säg orden, smaka på dem. De smakar gott, va? Poesi för läpparna.

Det här är en smula märklig låt, för den går egentligen inte att förklara så det blir vettigt. Dylans sångares attityd till ”Baby” tycks pendla mellan tröstande till mordiskt från en vers till en annan. Gråtandet tycks ge upphov till att han både tänker såväl skjuta henne som att låta henne resa över någon flod (Styx?) vilket också skulle kunna betecknas som plan på att bringa livet ur henne.

Å andra sidan verkar sångaren senare erbjuda sin tröst, på ett sätt som för tankarna till Queen Jane Approxemately till exempel. En tänkbar lösning är att det här inte är något tal till någon Baby alls utan en monolog i Dylans huvud, där det är de egna tårarna som Dylan så bittert ångrar. Det skulle rimma väl med resten av albumet där första delen av låtarna ofta är mörka och deprimerade, och där något händer och i slutet anar man ljuset. Det skulle också vara rimligt att Dylan vill vidare över floden, ty hela albumet liksom denna låt tycks befinna sig i Limbo, det stadium som existerade mellan Döden och Livet. Det korrekta svaret lär vi inte veta, utan konstaterar att det är en av höjdpunkterna på albumet, och en låt som får en att tänka till åtminstone en gång.

5. “Is your love in vain?”, är en verkligt musikalisk låt där Dylan säkert vinner många oväntade anhängare. Vad gäller för hela albumet, så är det mer musikaliskt och melodiöst än vad Dylan kanske är känd för. Låtens svagheter hittar vi isåfall i det lyriska, som balanserar mellan resignation och chauvinism. Det står väl de flesta Dylankännare klart att låten refererar till Robert Johnsons ”Love in vain” i titeln. Bortsett från det är det här en historia om en törnad man, som inte riktigt vågar ge sig hän i den nya kärleken, utan försöker försäkra sig om att det är säkert och att hans hjärta skall våga.

Inte en helt unik låt, med andra ord. Förändringen som genomlyser albumet inträffar i sista versen, där Dylan konstaterar: ”All right I’ll take a chance, I will fall in love with you, If I’m a fool, you can have the night, you can have the morning too.

Det är ett krasst sätt att betrakta kärlek på, förvisso, men kanske är det så här situationen ser ut för någon som är dyrkad och hyllad som en halvgud. Jag ser egentligen inte något speciellt anmärkningsvärt att lägga vikt på vad gäller låttexter och analys, så jag skyndar vidare med att säga att det är en melodiöst bättre låt än vad den håller för kritisk analys, och trevlig att lyssna på, visst, men inget som får en att minnas den i all evighet.

6. ”Senõr (Tales of Yankee Power)” är nästa låt och nu drar Dylan med oss i en vandring, nästan likt Dantes vandring ned till helvetet, en färd genom ett främmande land, blott med en ledsagare, en mystisk Senõr. Det finns de som räknar ”Senõr” till Dylans främsta verk och jag hör till denna skara. En fantastisk aura tycks råda över låten. Det är som en blandning av en gammal mexikansk bordell där Tequilan flödar, och en andlig resa till en förståelse inför något större än livet. Hur kan den här märkliga mixen bli bra? Dylan kan göra det.

Utan att bli lika komplex som ”Changing of the Guards” (låten tycks inte vrida perspektiv och tid och rum utan snarare bestå av en envägskonversation på en resa), så lyckas Dylan ändå att nå samma magiska höjder av skönhet. Ibland är enkelhet lika mycket vägen till klarhet. Om nu detta kan anses vara enkelhet… Dylans frågande berättare frågar som i ett töcken. Det märkliga är att han ändå följer Senõr till vägs ände. Kanske ser han i vägvisaren något större än det lidande han befinner sig i. Även tidigare respektive senare har Dylan skrivit om liknande vägvisare, minns exempelvis Tamburinmannen och senare den märkliga ”Jokerman”. Även på ”Isis” dyker en främling upp som tar med Dylans berättare på en märklig färd.

En uppenbar tolkning som jag sett många Dylanologer ge sig i kast med, är den att Senõr är en allegori för ett USA, som fjärmat sig från sina ideal. Dylan har berört liknande teman många gånger, filmen ”Masked and Anonymous” är ett annat talande exempel. Detta skulle förklara den märkliga undertiteln ”Tales of Yankee Power” som egentligen vid en första anblick inte passar in alls. Men vid närmare anblick känns det inte långt till närmaste militärkupp med CIA:s inblandning i valfritt latinamerikanskt land: ”Let’s disconect these cables, overturn these tables”. ”A gypsy with a broken flag and a flashing ring, said ”Son, this ain’t a dream no more, it’s the real thing!”” Här skulle det kunna refereras till såväl avlyssningar som militärkupper, flaggan som är ’bruten’ skulle indikera att något radikalt hänt inom något lands styre.

Sökandet efter en kvinna är central i låten. Dylan frågar sin ledsagare inledningen: ”Do you know where she’s hiding?Senare i låten beskriver han ett minne av kvinnan: ”Where she held me in her arms one time, and said: ”Forget me not”.” Detta är dock ingen tråd som följs till sin ände I låten. Dylans berättare blir från att ha varit förvirrad och frågvis entusiastisk, ivrig nästan. Vad än resans mål varit, så välkomnar han den. Denna attitydförändring, som dyker upp på flera håll på skivan är viktig. Ljuset väntar i tunneln. En oförglömlig låt att lyssna på om och om igen.

7. ”True Love tends to forget” är nästa låt, och även om den låter bra så är den långt ifrån lika associativ som ”Senõr”. Temat rör sig runt ett kärlekstal från en man som känt passionen och varit väldigt medveten om den. ” You told me that you'd be sincere. Every day of the year's like playin' Russian roulette. Det kan med andra ord inte varit en lätt kärlekshistoria.

”True love” låter precis som albumet i övrigt väldigt musikaliskt genomtänkt. Det är nyskapande, åtminstone från Dylans synvinkel. Traditionellt hade Dylan mest arbetat med tidigare använda melodier osv. Det här är melodiskaparen Dylan i sitt esse.

8. ”We better talk this over” är en resa musikaliskt in I något slags country-land. Det är en historia om en man och en kvinna, efter ett gräl. Det har varit allvarligt, det hörs i tonen på det hela. Men kanske inte SÅ allvarligt att det ska behövas till en skilsmässa: ”You don't have to be afraid of looking into my face, We've done nothing to each other time will not erase.

Dylan tycks här återberätta historien om brytningen med Sara, även om det är svårt att hävda att låten är självbiografisk. Jag tycker att det är en märklig liten sak. Country är ett musiktema som känns ganska lost på Street-Legal, ändå kan jag uppleva att Dylan ror iland med det. En bedrift detta, på ett så tematiskt och kodat album.

9. ”Where are you tonight? (Journey through dark heat)” är nästa låt, och det ÄR ett mästerverk. Vad som börjar med några svaga trummningar leder fram till en låt, en sång och ett musikstycke värt stor uppmärksamhet.

Det finns referenser så det räcker till en tidigare Dylan-låt i det här. Nämligen ”Absolutely Sweet Marie”. Refrängen i den låten ledde fram det hela: ”Where are you tonight, sweet Marie?” Vidare finns referenserna till Bröderna Grimms ”Rapunzel-saga”: där balkongen refererades i förra låten så dyker håret och klättringen upp här. Till slut är ändå båda låtarna en strävan efter en saknad kvinna.

Det här känns väldigt självbiografiskt. Även om Dylan lägger in bilder som hör hemma nån annanstans så berättar han i tydliga ordalag om sitt liv och brytningen med Sara. ”I bit in to the root of forbidden fruit, with the juice running down my leg” känns som ett väldigt klockrent citat i det sammanhanget, även om det stör läsupplevelsen en smula och bryter av.

Det här är för övrigt en låt som tematiskt är väldigt väl lämpat att runda av ”Street-Legal”. Det finns en desperation, en ångest, här som är så påtaglig att det inte är lätt att hålla tillbaka tårarna när man lyssnar. Dylans sång är helt enkelt utsökt, en av de bästa sånginsatser jag hört av honom. Så träffande låtens kärna att det skulle vara svårt att duplikera. Kanske därför det är en låt som inte funnits med på spelningslistorna sedan debuten 1978.

Det är ett mästerligt sätt att runda av ett helt enkelt mästerligt album. ”Street-Legal” har inte fått det erkännande den borde ha fått. Här finns allt. Ett fantastiskt sound, en fantastisk lyrik, en fantastisk tematik och en Dylan som verkligen är hundraprocentigt engagerad i sin sång. Jag kan med villighet erkänna att det var ett Dylan-album jag föll för direkt, och grejen med dess storhet är att jag inte en enda gång under vägen fått känna att jag överskattat det, trots alla motståndare jag har haft att tampas med. ”Street-Legal” betraktas i somliga kretsar som ett av Dylans sämre album. Det är i de sämre kretsarna av Dylan-anhängare.

”Street-Legal” borde hyllas som ett av de stora albumen, inte bara hos Dylan, men i hela musikhistorien. Sällan har någon lyckats fånga ett så centralt tema som det svåra i relationen mellan man och kvinna på ett så talande sätt, som vidare söker sig till mytologisk nivå för att för att förklara skeendet. Jag är så förälskad i det här albumet att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hylla det!