Another Side of Bob Dylan

Another Side of Bob Dylan

1964 var inte bara tiderna i förändring för att citera Dylans förra skivsläpp under samma år. Dylan hade blivit omåttligt hyllad som protestsångare, spelat vid marschen mot Washington 1963, spelat på Newports folkfestival med Joan Baez och varit i princip huvudattraktionen. Han hade hela folksångargänget under sina fötter. Dylan var en egensinnig artist, hursomhelst, och drogs redan när han gjorde ”The Times they are a-changin’” bort från hela folkfåran med dess simpla endimensionella föreställningar om rätt och fel. Dylan började söka andra vägar att utvecklas som artist. Poesin var en allt starkare inspirationskälla, och poeter som Rimbaud blev inspirationskällor för en Dylan som var hungrig på att utvecklas från ”finger-pointing songs”.

Resultatet blir att Dylans skrivande utvecklas mot mer impressionistiska metaforer, abstrakta beskrivningar av fenomen, där adverb och adjektiv ständigt söker en form som inte är självklar för det beskrivna: ”watery eyes”, ”pangs of your sadness” och ”cracked country lips” är blott tre exempel ur låten ”To Ramona” som exemplifierar denna nya stil. Det var något 2Dylan skulle komma att fila vidare med för att bemästra formen fullständigt på albumet ”Blonde on Blonde” med låtar som ”Visions of Johanna” och ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”.

”Another Side of Bob Dylan” är den definitiva skivan där Dylan lägger protestsångandet bakom sig. I stort sett kan man säga att huvudtemat på albumet handlar om avståndstagande. Under samma period i Dylans liv sprack förhållandet med Suze Rotolo, och det blir därför lämpligt nog ett avståndstagande, ett farväl som är tudelat, och många av låtarna får härmed den dubbla tolkningsmöjligheten; den till en älskad och den till publiken. Dylans nyare, mer reflekterande låtar kom att kritiseras, om inte bland lyssnarna i folkkretsen, så av professionella tyckare. I ”Sing-Out” I 1964 skrev Irwin Silber att ”Dylan has somehow lost touch with people.” Det skulle dock dröja till nästa album, när Dylan plockade fram elgitarren, innan publiken också skulle börja ifrågasätta och tvivla, för att ännu senare börja skrika Judas.

Skivan är alltså inte en fullfjädrat klar övergång, men det är en övergångsskiva. Denna övergång, om man kan betrakta den som en sådan, tog tid på sig; även ”Bringing it all back home” är en övergångsskiva på ett sätt, i.o.m. att ena halvan är akustisk. Ett problem, enligt min mening, är att det blir ett stort fokus på vad Dylan INTE är på ”Another Side”. Dylan är inte en folksångare, inte enbart, vill konstateras. Detta konstateras i låt efter låt. Men vad är han? Vi får få tecken på vad som ska komma i dess ställe. Albumet heter ”Another Side”, som för att kontrastera det mot ”The Times” som var det tydligaste protestalbumet Dylan givit ut. Budskapet tycks här vara ”tänk själv!”. ”Dont follow leaders, watch the parking-meters” som Dylan mer träffande skulle uttrycka sig på nästa skiva. Men denna andra sida har egentligen inte någon tydlig substans. ”Another Side” blir närmast en ”The Freewheelin’ Bob Dylan 2”, då den väcker upp Dylans humoristiska sida åter (en sida som helt varit fjärran från ”The Times they are a-changin’”), den bygger vidare på det långa Stream-of-concioussness-skrivandet från ”Hard Rain”, den vädrar betydligt lättsammare nummer, samt att den tar ”farväl-sångerna” till sin spets. Vi tar en närmare titt på låtarna:

1.”All I Really want to do” startar skivan och här har något direkt förändrats sedan ”The Times They are a-changin’”. Dylan rabblar upp en massa saker som känns talade till en käresta, men som lika gärna kunde vara till hans publik. Denna upprepning går igenom de sex verserna, till slutpoängen: ”All I really want to do, is baby be friends with you”. En av de mer talande raderna är den näst sista:

” I don't want to meet your kin
Make you spin or do you in
Or select you or dissect you
Or inspect you or reject you
All I really want to do
Is, baby, be friends with you.”

Här blir det ett tidigt “statement” av Dylan. Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig, är det logiska budskapet. Den raden är talande för att Dylan möjligen är en smula undrande och nervös inför hur hans nya texter ska uppfattas av den publik som han lärt känna som sin. Likaså talande är det lilla skrattet i den sista versen vid: ”I ain't lookin' for you to feel like me/See like me or be like me”, som antyder hur absurt Dylan ser det kollektiva tänkandet och tyckandet som. En passande, om än en ganska lättsam, öppningslåt på ett album som doftar av det självständiga tänkandet som präglar skivan.

2. ”Black Crow Blues” är en pianobaserad tolvtaktsblues, där Dylan låter visa upp fortsatt prov på sin humoristiska sida, utan att för den allt för väl maskera sina känslor. Den uppenbara tolkningen av låten är uppbrottet med Suze Rotolo: ”I woke in the mornin’, wanderin’, wasted and worn out, I woke in the mornin’ wanderin’, wasted and worn out, wishin’ my long lost lover will walk with me, talk with me, tell what it’s all about”. En smula annorlunda stil, med piano honky-tonkriff som välkommet nytt inslag. Även om låten hör till de mer lättsamma och enkla på skivan så är det likaväl ett trevligt litet spår.

3. ”Spanish Harlem Incident” består av ett härligt flöde av ord, en ton av erotik i betraktelsen över den omsjungna ”Gypsy Gal”. Denna tribut till en sierska är en av Dylans första kärleksfulla tributsånger till det latinska, ett tema som dyker upp titt som tätt och kulminerar på albumet ”Desire”. Det är en regelrätt tribut, där Dylan med ett härligt språk listar upp kvinnans attribut: ”Your flaming feet a-burnin’ up the street”, ”Your pearly eyes, so fast an’ slashin,/and your flashin’ diamond teeth”.

Dylan är uppenbart förälskad i betraktelsen av kvinnan, en musa som verkligen fått fart på hans språkliga associationer: ”on the cliffs of your wildcat charms I’m ridin’/I know I’m round you but I don’t know where”. Det blir nästan så att Dylan menar att han upphör att existera i hennes närhet: ”You have slayed me/You have made me/I got to laugh halways off my heals/I got to know babe, will you surround me/So I can know if I’m really real”.

En av mina favoritlåtar på albumet, som i all sin enkelhet bär de tydliga spåren av en låtskrivare som håller på att utvecklas. Det är samtidigt ett bevis för folkrörelsen att Dylan börjat skriva introverta låtar snarare än storpolitiska – det vill säga, han säljer sig.

4. ”Chimes of Freedom” är det definitiva steget. En fantastisk vision som tar protestsångandet till ett helt nytt perspektiv. Man skulle kunna hävda att det är en ”meta-protestsång” i sitt försök att se saker i ett större perspektiv än ”topical songs” någonsin gjort. Det är en anthem i samma anda som ”Blowin’ in the Wind” och ”The Times They are a-changin’” men befinner sig på en helt ny nivå skrivmässigt. Detta är en av Dylans texter som fungerar lika bra på papper som poesi och det är väl ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i den här låten.

Dylan älskar med sina ord genom detta utsökta exempel på briljant blandning av avancerad poesi och spontanitetens ordlekar. Sin berättelseram tar Dylan i hur ett par tar sin tillflykt under ett blixtoväder till en port. De ser och hör bilderna av orättvisor runt om i världen, och det är väl en rimlig tolkning att det här finns en gudomlig aspekt då det är vädermakterna som låter Dylans par i porten finna alla orättvisor. Den rimliga tolkningen är att endast genom Gud blir dessa orättvisor lagade: ”Chimes of Freedom” är ju beskrivningen av blixtarna, det är blixtarna som är frihetsskärvorna. Åskan är sedan det ljud som hörs, som tolkas i en syn: ”tolling for the rebel, tolling for the rake/toiling for the luckless, the abandoned an’ forsaked/tolling for the outcast burnin’ constantly at stake/An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing”.

Det finns knappt någon som är utelämnad i Dylans vision av vilka som skall få bättring: “the mistreated mateless mother”, ”the mistitled prostitute”, ”the lonesome hearted lovers with to personal a tale”, ”the aching ones whose wounds cannot be nursed”, “the countless confused, accused, misused, strung-out ones or worse”. Poesi och ordlek, var det. Till sin tematik är “Chimes of Freedom” en uppenbar efterföljare till “A hard rain’s a gonna fall”, och det är rent av tänkbart att betrakta detta oväder som just det hårda regnet Dylan talade om i den tidigare låten. Över huvud är väder en väl använd metafor för Dylan när det gäller att tala i större perspektiv.

5. ”I Shall be Free nr 10” är en tripp åt samma whacky håll som ”I Shall be Free” var på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. Här gör den mindre nytta, och denna reviderade upplaga har annan text och ”ny musik”. Stilen är samma talking blues och följer samma galna infall och lösa idéer staplade på varandra som den första ”I shall be Free”.

Personligen tycker jag den första är helt okej, även om det inte är en av hans bästa talking blues. Den här har jag rent av svårt för. Dylans sång är mer ansträngd, melodin är mindre melodiös, texten är på de ställen den är tänkt att vara rolig inte speciellt ofta det. Parodin på Muhammed Ali, då Cassius Clay, tillhör väl det som jag egentligen inte förstår det roliga med. Den är naturligtvis inte helt utan poänger; det kommer även politiska kommentarer (angående Barry Goldwater, en senator på högerkanten), och den har några sköna punch-lines, de kändaste kanske ”I’m a poet, I know it, hope I don’t blow it” och ”I’m gonna ride into Omaha on a horse, out to the country club and the golf course”.

Låten tycks som många andra verk syfta kommenterande på den rollen Dylan fått som protestsångarnas protestsångare, vilket han även här fjärmar sig ifrån. Det svåra problemet i låten blir rörigheten där teman och uttalanden mixats ihop på ett sätt som gör den ganska svår att få någon klar uppfattning om vad Dylan menat med sången.

6. ”To Ramona” är en av de s.k. kärlekssångerna på albumet, en stämningsfull lågmäld liten sak i valstakt. Den tar sitt ursprung i hur Dylan vänder sig till en kvinna som letts i någon typ av villfarelse, vilket i kontexten fungerar utmärkt som en av dessa ”goodbye”-songs, riktat till en älskare, vän eller folkmusikfolket. Tolkningen står som vanligt öppen i dessa låtar, den definitiva styrkan i dem.

Den vänder sig emot likriktigt tänkande och strävar att öppna den tilltalade Ramonas ögon för vad som sker. ”I see that your head have been twisted and fed, with a truth that just don’t exist”, försöker Dylan säga till Ramona. Samtidigt tar Dylan avstånd från det likhetstänkande och den närmast socialistiska anda som råder inom folkrörelsen. Därmed legitimerar han sitt sökande åt mer konstnärliga håll: ”I’ve heard you said many times that your’e better than no one, and that no one is better than you. If you really believe that you know you have nothing to win and nothing to lose”. Detta stycke skulle kunna vara en konversation mellan Dylan och Joan Baez i verkligheten 1964.

Dylan inser att det är olika världar som kolliderar och låter dock dessa olikheter förbli olikheter, hon måste gå sin väg, och han måste gå sin. Låten avslutas med en öppen famn och ett öppet sinne för människans fria val att välja sin väg, något som gäller såväl henne som honom:

” I'd forever talk to you/But soon my words/They would turn into a meaningless ring/For deep in my heart/I know there is no help I can bring/Everything passes/Everything changes/Just do what you think you should do/And someday, maybe/Who knows, baby/I'll come and be cryin' to you.”

“To Ramona” tillhör definitivt skivans bättre nummer, även om det maskerats in i en liten kärlekssång i ny kostym. Musikaliskt övertygar det också, till skillnad från en del annat på albumet.

7. ”Motorpsycho Nitemare” är en märklig historia, och med på en exklusiv lista Dylan-låtar som jag inte riktigt står ut med. Den har där sällskap med ”Wiggle Wiggle” och ”TV Talkin song”, båda märkligt nog från ”Under the red sky”. Kanske någon mer låt hamnar där, men de är lätträknade. Det är låtar som jag trycker FF på skivspelaren direkt den hamnar i närheten. ”I Shall be Free nr 10” och ”Ballad in Plain D” är nästan med nere i den kategorin också. Det är svårt att ge ett samlat omdöme med en sån fördömande basis, men jag ska ändå göra ett försök.

Den fria stavningen av Nitemare är ett exempel på Dylans försök att göra språket mer lättskrivet, ett slags lingvistisk vision som inte ledde så långt mer än till märkliga ”Tarantula”, en bok som definitivt inte är lättläst. Låten är en parafras på Alfred Hitchcoks ”Psycho” från 1960, och den ”komiska” handlingen går väl i ungefär samma anda, men utan finess. En märklig bagatell med enformig melodi och humor som inte funkar. Spola.

8. ”My back Pages” är skivans definitiva ”farväl proteströrelsen”-statement. Här utvecklar Dylan sina tankegångar på ett mycket tydligt sätt, till skillnad på att göra dem till metaforer: ”Chimes of Freedom” eller omskrivningar till råd: ”To Ramona”. ”My back Pages” tar fasta på Dylans EGNA övertygelser, och framförallt historia, även om den gör det med ett språk som aldrig är fantasilöst utan behåller samma nya spets och kreativa skärpa som det övriga albumet bär. Låtens arbetstitel, alternativa titel, kalla det vad ni vill är ”Ancient Memories”.

Vad Dylan ”tycks” göra, och jag skriver ”tycks” inom citationstecken, för skriften är så väl kamouflerad att man skulle kunna vrida på den, är att han beskriver sitt egna tillstånd i dåtid, att han ansåg att ”life is black and white”, då han hävdar att han hörde sig själv uttala dessa, vilket han nu kallar lögner. ”Fearing not that I’d become my enemy, in the instance that I preach/My excistence lead by confusion boats, mutiny from stern to bow/I was so much younger then/I’m older than that now”. Vad han med andra ord tycks mena är att han inte förstått att han skulle måla in sig i ett hörn genom att ta en så tydlig ställning. Med det antar jag att Dylan talar om en inställning hos sig själv som numer förändrats. Detta bekräftas bara av valet av låttiteln: ”My Back Pages”; en beskrivning av ens så att säga forna blad.

Språket är verkligen inspirerat genomgående i låten, även om musiken inte är genomgående genomtänkt, Dylan är lite fladdrig på hur han ska genomföra låten, låter improvisera lite vid några passager, och resultatet är inte så bra som det skulle kunna bli med en så viktig låt som det ändå måste ha varit tänkt som. Den tillhör ändå kärnan på albumet.

9. ”I don’t Believe You (She acts like we never met)” är en intressant könsrollsupphävande betraktelse av Dylan. Ett traditionellt kvinnligt perspektiv att vara den som kastades åt sidan efter en natt av romans (och vi måste komma ihåg att detta var 1964, så den kvinnliga sexuella frigörelsen låg ännu i sin vagga), så vänder Dylan på begreppen och antar den sårade älskarens roll. Kvinnan är skrupellös: ”Though we kissed through the wild blazing nighttime/She said she would never forget/But now morning’s clear/It’s like I aint here/She acts like we never have met.”

Det är ett väldigt skickligt sätt att bryta ner förväntningar och fördomar som Dylan applicerar på denna sin omvända kärlekshistoria, som säkert har delvis självbiografisk inspiration, och jag tanker då på Suze Rotolo som försvann ifrån Dylans liv i samtidigt. Dylan kan bara inte begripa hur det som en gång var plötsligt inget betyder och försöker sig på att förstå fenomenet: ”If I didn’t have to guess/I’d gladly confess/To anything I mighta tried/If I was with her too long/Or have done something wrong/I wish she tell me what it is I’ll run and hide”.

I slutändan lönar det ändå inte, hans älskade är borta, och han kan bara bittert resonera: ”But if you want me to/I can be just like you/And pretend that we never have touched/And if anybody asks me: “Is it easy to forget?”/I say: “It’s easily done/You just pick any one/And pretend that you never have met”.

Inte för att det här är en av de mer komplicerade låtarna, varken text- eller innehållsmässigt så är det ändå en av skivans små guldkorn, dock skulle det dröja till den elektriska versionen 1966 innan låten gjorde sig allra bäst, där den försynta förundran väckts till vrede och sarkasm och verkligen visade upp sitt rätta ansikte.

10. ”Ballad in Plain D” är en märklig låt som kanske borde ha strukits. Det konstaterade Dylan själv långt senare i förordet till Biograph. Det är en hänsynslöst självexponerande låt, som på ett effektivt sätt lyfter fram Dylans ”another side”, nämligen skitstöveln Dylan. Han går till frontalangrepp mot Suze Rotolos syster Carla och kallar henne för ”parasite sister”. Det blir mest pinsamt för Dylan, som misslyckas kapitalt, det enda som han tycks åstadkommas är någon slags barnslig hämnd.

Så här självbiografisk skulle Dylan lyckligtvis inte försöka sig på att vara igen förrän han vuxit upp och lärt sig bemästra sina känslor någorlunda, då han istället skulle göra mästerverk av det med ”Blood on the TRacks”.

11. ”It ain’t me Babe” är en mycket mer lyckad låt, den är skriven i samma anda som ”Don’t think twice” som den forne älskaren som säger farväl. Här är han mycket värn om sin integritet i ett avståndstagande formulerat som en lista motiveringar över varför hon inte vill ha sångaren. ”Your’e looking for someone/who’s never weak but always strong/To protect you and defend you/whether you’re right or wrong”. Vilket Dylan gör tydligt under låtens gång, inte är han. ”It ain’t me babe, no no no, it ain’t me babe, it ain’t me your’e looking for babe”.

Låten är inte så lite ironisk och det finns en syrlig underton bakom det hjärtliga välmenande formuleringarna som först slår en: Bland det den forne älskaren krävt är bland annat: ”someone to close his eyes for you”, ”someone who will pick you up each time you fall” och i slutändan det ultimata ”someone who will die for you and more”, så det är inte med undran en ganska lättad sångare som står och bjuder farväl åt denna ”babe” som tycks märkligt lik i sin possessionsiver den kvinnliga karaktären i ”She belongs to me” på nästa album.

”It ain’t me Babe” är en lättsammare och mindre komplicerat skriven liten ballad som dessutom får tjäna som det slutliga avsteget från protestsångarfacket och de gamla fansen lika väl som det är en farväl-sång till en gammal älskling. Som på hela skivan är det denna dubbeltydighet som är dess utpräglade styrka. ”It ain’t me Babe” är en låt som överlevt länge, och som är flitigt använd av andra artister. Johnny Cash bland andra är en av artisterna som fastnade för ”It ain’t me Babe”.

Sålunda avslutas ”Another side of Bob Dylan”, med samma slags statement som öppnade det, om än i mindre försoningsfull ton. Det skulle efteråt kunna läsas in betydligt tydligare att Dylan var på väg åt ett helt annat musikaliskt håll. ”Another side of Bob Dylan” har kallats Dylans första rock-album, fast utan elektriska gitarrer. Det skulle fortsätta bana väg för Dylans nya skrivande, en surrealistisk variant där ordlekar och poesi blandas friskt.

Personligen hade jag väldigt svårt att tycka om ”Another side of Bob Dylan” vid tiden för inköpet. Jag fann albumet alltför avskalat, saknade det fulla rocksoundet som man skulle kunna föreställa sig många av låtarna till. En annan orsak var den ibland uppenbara bristen på repetitioner. Dylan hastade fram skivan under EN blöt kväll i skivstudion och det märks i vissa sånger. Detta att jämföras med ”The Freewheelin Bob Dylan” som tog ett år i studiotid att sammanställa (!). Jag har också väldigt svårt för somliga av låtarna som jag anser hör till de svagare Dylan givit ut på skiva. Detta ska kontrasteras med en samling låtar som är tidlösa och finns med oss än idag, såsom ”Chimes of Freedom”, ”It ain’t me Babe”, ”I don’t believe you” och i viss mån ”My Back Pages”. Kvarstår gör ett ganska ojämnt album, som skulle ha vunnit på lite repetering och lite albumurval. Kvar på stranden stod efter den slutliga sammanställningen bland annat ”Farewell Angelina” som passar in i tematiken utmärkt, samt en ofärdig variant av ”Mr Tambourine Man” som nog lämnades till ett bättre öde på nästa skiva.

Jag har idag en bättre uppskattning för albumet som ändå kan sägas följa ett inre samvetes röst om att ta sig bort från något gammalt, och gör det konsekvent igenom hela skivan utan att direkt bli tjatig om det. Det finns en albumkomposition som ser utmärkt ut med små och stora låtar i harmoni. Men slutomdömet blir ändå att ”Another Side of Bob Dylan” inte kommer att kommas ihåg som ett av Dylans stora verk.