The Freewheelin' Bob Dylan

The Freewheelin’ Bob Dylan

I begynnelsen skapade Bob Dylan ”Blowin’ in the Wind” och ”A Hard rain’s a gonna fall”. Och Bob Dylan såg att det var gott… Det känns nästan som musikhistoriens inledning, ungefär som skapelseberättelsen går till i bibeln. Nu fanns det ju rockmusik och folkmusik före Dylan, men rent lyrikmässigt är det nånstans här man kan börja spåra musikens utvecklingshistoria. Det är en mycket relevant plats att börja hursomhelst. Nu var ju The Freewheelin’ ingalunda Dylans första skiva. Det självbetitlade ”Bob Dylan” hade släppts året innan, men sålt riktigt dåligt med tanke på vilken satsning som låg bakom; den legendariska John Hammond stod bakom Dylan. Det började misstänkas att Hammond hade hittat en flopp. Men då kom alltså denna skiva, och helt plötsligt var allt omvänt. Bob Dylans kreativa geni lyste över jorden. Och Gud såg att det var gott.

Att förra skivan blivit en flopp var väl inte så konstigt. Intrycket var ganska spretigt. Dylan sade själv att han var missnöjd med skivan. Det var lite blues, lite gamla klassiker med nya arrangemang, någon egen låt, ingen riktig kärna. Inför nästa skiva hade Dylan ett helt pärlband egna kompositioner färdiga. En av låtarna hade redan gått och blivit en hit innan Dylan själv hunnit spela in den. Peter, Paul & Mary spelade in ”Blowin in the Wind” före Dylan fick chansen att göra sin egen låt på skiva. Deras ”In the Wind” innehåller dessutom två ytterligare Dylankompositioner, varav ”Don’t think twice, it’s allright” som bekant finns även på denna skiva. (Den tredje Dylan-kompositionen ”Quit your lowdown ways” är en outtake från ”The Freewheelin’ Bob Dylan” som senare återutgavs på ”The Bootleg Series vol 1-3. ) Förutsättningarna var således bättre.

”The Freewheelin’ Bob Dylan” spelades in under ganska lång tid, de första sessionerna var i april 1962 och albumets arbetstitel var ”Bob Dylan’s Blues”. Dylan spelade till en början in låtar som ”The death of Emmet Till”, ”Talking John Birch Paranoid blues”, ”Let me die in my footsteps” och ”Rambling gambling Willie” varav ingen skulle hamna på albumet. Inte förrän samma månad nästa år skulle de sista inspelningarna hållas, och Dylan hade då utvecklats och fått nya influenser. Albumets mix av stilar och mix av låtar är ett vittne om tidens gång och ger skivan karaktären av den oslipade diamanten den.

På ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (fritt översatt den hjulande Bob Dylan) framträder låtskrivaren Dylan, den unge ironiska/satiriska samhällsbeskådaren Dylan, humoristen Dylan. Det är ett väldigt tacksamt paket. I synnerhet genom sin humor tror jag Dylan vann mången åhörare. Han säger sanningar, han ställer viktiga frågor (”How many times must a man turn his head?”), men det är ändå med en dos av humor. Det är ett politiskt album med låtar om frihet och låtar om krigshetsare och låtar om apokalyptiska framtidssyner. Men bortom allt det där, har vi ändå en hjulande berättare, som sjuder av skaparglädje. Han ser allt annat än dyster och mörk ut på albumcovern. Den klassiska bilden av honom och dåvarande flickvännen Suze Rotolo, arm i arm, strövandes längs New Yorks gator är en verkligt klassisk bild. De ser kära ut. Det är den öppna, fria, lättsamma Dylan som bortsett från texternas komplexitet framträder.

Det är svårt att inte låta sig imponeras av Dylans mångsidighet på ett så tidigt album, och hur han ändå får det att fungera. Redan så ung som 21 visar han prov på att bemästra många olika typer av låtskrivande, allt från talking blues till retoriska anthems till kärlekssånger. Det blir ganska mycket olika typer av musik, vilket gör att The Freewheelin’s kärna vissa gånger kan fly från blickfånget. Det man ändå kanske måste se som kärnan i det hela är ”låtskrivaren, skaparen Dylan”. Det är kärnan på ”The Freewheelin’”. Kanske har albumet något många spår och något spår som är lite överflödigt, t.ex. känns de två covers Dylan gör mot slutet av skivan som lite filler-mässiga, även om han gör bra versioner av dem. Men på det stora hela är ”The Freewheelin’ Bob Dylan” ett mini-mästerverk. Vi tar väl och tittar på låtarna.

1. ”Blowin in the Wind” måste vara Dylans mest kända låt. Det blev en nationalsång för sextiotalsgenerationen med sitt underliggande frihetsbudskap. Det är en till språket väldigt enkel låt som ställer en rad frågor. ”How many roads must a man walk down, before you call him a man?” ”How many times must the cannonballs fly, before they are forever banned?” är några av de ståndpunkter Dylan tar i denna enkla hymn.

Det är en enkel låt, men en genialisk på samma gång. Visst, alla har hört den, vi har fått höra den på musikskolor och så vidare och många är säkert genuint trötta på den, men om vi ska till kärnan, så är det en smittsamt bra låt. Det känns egentligen väldigt svårt att sitta och bedöma den utan att ha varit med i början av sextiotalet i medborgarrättsrörelsen. Och dess storhet ligger i frågan. Det är en filosofisk låt. ”Blowin’ in the Wind” är den av alla Dylans låtar som andra artister gjort egna versioner på mest. www.bjorner.com anger 375 kända covers på ”Blowin’ in the Wind”, vilket ska jämföras med t.ex. ”Like a Rolling Stone” med 172 covers eller ”Knockin on Heavens door” med 150 covers.

2. ”Girl from the North Country” är en kärlekslåt, där Dylan, till synes åtminstone, minns kvinnor från sitt gamla Minnesota. Han är fjärran därifrån nu och ber lyssnaren (inte ett direkt sällsamt knep från Dylans sida; samma tema finns på ”If you see her, say hello”) att kontakta kvinnan och se till att hon har det bra.

”Please see that her hair hangs long, for that’s how I remember her best” säger Dylan till lyssnaren, och det är väl inte mer än rimligt att föreställa sig någon Echo Hellstrom på andra sidan. Dylan fjärmade sig dock från tanken att det skulle vara skrivet för någon speciell kvinna och uttryckte att det var skrivet för alla kvinnor ”from the north country”. Diplomati och Dylan… ja det går väl så där. En liten fin låt är det, och arrangemanget är sparsamt. Det är en låt Dylan skrev under sin tid i England (hans första Englandsvisit, långt före de mer spektakulära turnéerna 1965 och 1966.) Dylan spelade bl.a. teater och snappade upp lite engelska folkmelodier, som den till den här: en adaption av ”Scarborough Fair”.

3. ”Masters of War” är en av de mest kompromisslösa låtar Dylan skrivit. Ett totalt avståndstagande och en total avsky visas upp i denna låt om vapentillverkare. Det fanns denna tid när Dylan verkligen var politiskt aktiv, åtminstone i sitt låtmaterial. Det känns lite konstigt att höra nu.

”Masters of War” tar skarpt ställning mot vapentillverkare och de som profiterar på krigföring. Dylan uttrycker några skarpa rader angående det:

“You that never done nothin'/But build to destroy/You play with my world/Like it's your little toy”. I slutstycket önskar Dylan också livet ur dessa profitörer: “And I hope that you die/And your death'll come soon/I will follow your casket/In the pale afternoon/And I'll watch while you're lowered/Down to your deathbed/And I'll stand o'er your grave/'Til I'm sure that you're dead”.

En väldigt ensidigt arg och hatisk sang, olik något annan Dylan skrivit senare. Även arga låtar som ”Like a Rolling Stone” eller ”Ballad of a Thin Man” går aldrig så långt som att önska livet ur sina fiender. På sätt och vis är det både styrkan och svagheten hos ”Masters of War”. Den blir väldigt stark, men den kan kännas lite naiv och endimensionell. Det är något osofistikerat barnsligt i just den önskan om att stå vid graven och se krigsprofitörerna som sänker mitt eget slutomdöme om låten.

4. ”Down the Highway” är på inget sätt en klassiker i likhet med de förra tre låtarna. Den känns i efterhand ganska utfyllnadsmässig. Det är en låt som Dylan inte direkt luftat. Den anges som en av låtarna som aldrig spelats live enligt Internetsidan http://web2.uqat.uquebec.ca/tremblas/live.html

Låten spelas som en blues, inte direkt något nytt, om saknad efter ens älskade som är ”off in some far off land”, vilket gör det lätt att dra associationer till Suze Rotolos Italienvistelse. Musikmässigt påminner den om materialet Dylan använde till sin första skiva. Skickligt gitarrspel, tja. Det är väl inte så mycket mer att säga om denna utfyllnad?

5. ”Bob Dylan’s blues” var arbetsnamnet på skivan som nämnt. Den startar med en liten introduktion av Dylan om låtens tillblivelse: ”Unlike most of the songs nowadays that are being written uptown in Tin Pan Alley, that’s where most of the folk songs come from nowadays, this one, this isn’t written up there, this one is written somewhere down in the United States”.

Det känns som Dylan ställer upp de två alternativen som poler, Tin Pan Alleys smäckra kärlekslåtar och uttänkta melodier mot den riktiga musiken, bluesen i det här fallet. Tin Pan Alley utvecklades under sista hälften av 1800-talet och hade sin storhetstid i början av 1900-talet med sångskrivare som Irving Berlin och George Gershwin.

6. ”A Hard Rain’s a-gonna Fall” är låten som lyfter upp låtskrivaren Dylan till en nivå som ingen kunde anat att folksången skulle nå. Det är en omarbetning av en engelsk folkvisa/barnsång: Lord Randall, där uppbyggnaden ser ut ungefär likadant, dock helt omarbetad i sitt innehåll. Dylan hade hittat influenser på håll som låtskrivare i hans generation inte kunnat drömma om. Och samhällskritisk, apokalyptisk och enigmatisk som ingen annan var närheten av.

Det är uppbyggd som en mardrömsvision av en värld som har gått förlorad, en uppenbarelse om en apokalyps. Robert Shelton beskrev låten som ”flashing chains of images” i sin bok ”The life and music of Bob Dylan” och det är väl en passande beskrivning. På ett sätt är det den första i raden av låtar som ”Chimes of Freedom”, ”Gates of Eden”, ”Desolation Row” och långt senare ”Foot of Pride”. Låten sågs när den dök upp ur glasögon som var färgade av kubanska missilkrisen. De som hörde texten ”visste” att den handlade om den post-apokalyptiska synen efter kärnvapenkatastrofen gjort sitt, och länge blev det den vidimerade tolkningen av låten. Dylan har hela tiden bestridit att det skulle handla om något ”atomregn” och betraktar man texten lite närmare så finns det goda skäl för att tro att Dylan talar allvar.

Låten består av ett samtal mellan en utfrågare och den s.k. ”blue-eyed son”, som är berättaren. ”Blue-eyed sons” syner är brutala och mörka och vittnar om en värld i förfall. Första versen beskriver tydligt denna förstörda värld: ”six crooked highway”, ”seven sad forrests”, ”dozen dead oceans” är bara några exempel. Numreringarna är inget isolerat tema, de har ett språk som närmast känns bibliskt, som Dylan återanvände i ”Seven curses”, en outtake från ”The times they are a-changin’”. Andra versen beskriver synerna, rent visuellt. Det är en våldsam värld: ”newborn baby with wolves all around it” och ”room full of men with their hammers all bleeding”, med maktlösa män vid makten: ”…ten thousend talkers with their tongues all broken” och rasism: ”I met a white man that walked a black dog”.

I slutändan är ”Hard rain” ändå en premiss för ”Slow Train” många, många album senare. Det är en religiöst laddad låt, där det hårda regnet ändå är en allegori för syndafloden mycket snarare än något atomregn. Och som det i bibeln sägs, syndafloden kom med vatten, nästa gång kommer det i eld. I första mosebok förstör Gud städerna Sodom och Gomorra genom att låta svavel och eld regna från himlen. Det om något är ett hårt regn. De bibliska kopplingarna kommer tydligt i slutet av låten där utfrågaren frågar ”blue-eyed son” vad han ska göra: Dylan kontrar, som om han vore denne blue-eyed son med en rad rader som tycks referera till Jesus: ”I’ll walk the depths of the deepest black forrest, where the people are many and their hands are all empty”. Det är till de fattiga han återvänder, likt en Messias-figur, vilket i sin tur antyder att utfrågaren blir en Guda-gestalt. Det blir inte sista gången Dylan ikläder sig själv messias-kläderna. Och Dylan lovar: ”I’ll know my song well before I start singing, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard rain’s a-gonna fall”. En av Dylans allra bästa sånger, och en av de mest bestående i hans reportoar, skriven i den späda åldern av 21 år. Man häpnar.

7. ”Don’t Think Twice, It’s Allright” är också en mycket speciell låt som visar upp en sida i hans låtskrivande som kommer att utvecklas mycket de närmaste åren. Det kan sägas vara den första ”farväl-sången”, den som låter som en kärlekssång men som i själva verket är ett slags anti-kärlekssång. Dylan har skrivit många låtar på ungefär samma tema med mindre variationer, men det hela återkommer hela tiden till ”Goodbye is too good a word, babe/So I’ll just say Fare-thee-well”.

Det är en på sätt och vis elak sång med underliggande ironiska motiveringar till varför han ger sig av. De ligger där latenta, men är nog så syrliga om man bara lyssnar: ”So it ain’t no use in calling out my name babe/Like you never did before” och ”I ain’t sayin’ you treated me unkind/You could’ve done a lot better, but I don’t mind/You just kinda wasted my precious time/But don’t think twice it’s allright.” Just lättheten med vilken han avfärdar ett förhållande är givetvis en påklistrad attityd, en försvarsmur av verklig sorg, men det gör inte det faktumet att han avfärdar det mindre elakt.

Det är en mycket vacker sång, en av de definitiva höjdpunkterna på skivan med spektakulärt gitarrsound, och i Dylans deltagande röst finns inga spår av ironin från 1965-1966, bara ömhet, vilket får låten att betraktas ur ett helt annat ljus än vad texten egentligen är. Denna inkongruens är låtens absoluta styrka, anser jag.

8. ”Bob Dylan’s Dream” är en berättelse om förlorad ungdom och oskuld. Dylan inleder den med att han reser västerut (möjligen en sann redogörelse, eftersom Dylan reste tillbaka till Minnesota under den långa inspelningen av ”The Freewheelin’ Bob Dylan”), somnar på tåget och drömmer en dröm som gör honom ledsen. Det som är smärtsamt är att sakar och ting inte består. Dylan tar oss tillbaka till barndomens Hibbing och ”the first few friends I had”. Dylan berättar om tankar som alla som växt upp och förlorat sina vänner genom åren säkert har tänkt: ” I wish, I wish, I wish in vain/That we could sit simply in that room again.”

En inte alls märkvärdig låt, på något sätt, men Dylan kände nog att en tribut till sin verkliga historia var på sin plats efter fabler om sitt liv som tivoliarbetare i New Mexico osv.

9. ”Oxford Town” är den protestsång, och i det här fallet kan man verkligen betrakta det som en protestsång, som märks minst i sällskapet på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. En låt om James Merediths kamp för att få studera på Mississippis universitet, campus låg i Oxford town. Meredith, en svart student nekades studera som Dylan i låten beskriver det ”All because the colour of his skin”, vilket ledde fram till ett av de viktigare genombrotten i medborgarrättsrörelsen i USA. President Kennedy ställde sig bakom Meredith och för att han skulle få studera fick hundratals poliser, ordningsmän och etc. vara med och se till att allt gick lugnt till. Det gjorde det inte. Mobben var rasande över faktumet att en svart man skulle få studera på deras älskade vita universitet och efterdyningarna ledde till oroligheter och två personer dog till och med.

”Oxford town” är en ganska medioker och rättfram historia som inte fått mycket eftermäle som någon klassiker. Det är ett tidsdokument, som Dylan på sitt vanligt rättframma sätt (när det gäller protestsångerna) framför.

10. ”Talkin’ World War III Blues” är den första av skivans två Talking-blues, en teknik inte helt ovan den unge Dylan. Han hade redan skribblat ner ”Talkin’ Bear Mountain Picnick Massacre Blues”, Talkin’ John Birch Paranoid Blues” och ”Talkin’ New York Blues”, varav den sistnämnda hade kommit med på hans debutskiva. Det är ofta humoristiska, musikaliskt upprepande talsjungande bluesnummer, ganska långa, berättande, reflekterande betraktelser över händelser. I just denna variant vaknar Dylan upp ur en dröm där han är ensam kvar på jorden. Som Dylan uttrycker sig på sitt mest humoristiska sätt:

”Well, the whole thing started at 3 o'clock fast,
It was all over by quarter past.
I was down in the sewer with some little lover
When I peeked out from a manhole cover
Wondering who turned the lights on.”

Detta skulle indikera det som tolkare av Hard Rain ville se, nämligen kärnvapenkrigets fasa. På väldigt kort stund är Dylan helt plötsligt ensam kvar, bortsett från några människor han träffar på i sin promenad runt staden. Dessa är dock inte direkt är förtjusta i hans närvaro, de springer iväg och skriker eller skäller ut honom.

Självironiskt, satiriskt, underfyndigt: Dylan visar upp ännu en annan sida av sitt låtskrivande som ger fog för titeln ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. Detta är väl den låt som mest präglar albumets titel och själ. ”Talkin World War III Blues” funkar fortfarande mycket bra, den har inte förlorat sin komiska spets, Dylans levererande av slutklämmen i varje vers, nästan som punchlines.

11. ”Corrina, Corrina” är skivans första cover, och bortsett från att det är en välarrangerad låt med band i bakgrunden och en välsjungen låt så är det ingen Dylan-komposition. Den hamnade som B-sidesingel när skivan gavs ut, vilket kanske är förståeligt, den gör sig nog mer väl för radio än många andra av låtarna på skivan. Bortsett från det så är det inte speciellt intressant att betrakta lyriken i ett Dylan-sammanhang och jag betraktar låten som en filler och smått onödig att använda när så många av Dylans egna låtar sorterades bort.

12. ”Honey Just Allow Me One More Chance” är nästa cover och speciellt intressant tycker jag inte den är heller. En av de kortare kompositionerna som nästan uteslutande utgörs av orden ”Honey Just Allow Me One More Chance”. Spolar vidare.

13. ”I Shall Be Free” som avslutar albumet är den andra av de lättsammare ”Talking Blues”-låtarna och det är kanske inte så konstigt att Dylan ville avsluta ett album han skulle kalla ”The Freewheelin’ Bob Dylan” med ett lite lättsammare stycke.

Helt till synes osammanhängande företeelser betraktas av Dylan. Många är tagna från klassiska ”I got a woman”-trådar, med variationer som berikats av Dylans fantasi. Andra beskriver händelser som är nästan surrealistisk komik. ”I catch Dinosaurs, I make love to Elisabeth Taylor, catch hell from Richard Burton” avslutas t.ex. låten, och det är i den tonen hela låten har gått.

Det mest anmärkningsvärda är väl stycket där Dylan får en svart målarburk i huvudet och tvingas sitta längst bak i badhuset, vilket tycks vara en given referens till medborgarrättsrörelsen och de svartas situation som Rosa Parks var med och förändrade genom att vägra sitta längst bak på bussen. Det må hända finnas fler uttänkta tankar i texten, men den är ganska rörig och ärligt talat, långt ifrån mina favoriter.

Så avslutas då lite snöpligt ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, ett genombrottsalbum för Dylan såväl som låtskrivare och som mångsidig artist. Det är givetvis både styrkan och svagheten med albumet att det spretar åt väldigt många håll: dels framträder en bild av en artist som inte riktigt kan sitta still och köra samma grej hela tiden, dels framträder bilden av en artist som är långt ifrån sina ambitioner ännu. På vägen har han blivit en av de mest nyskapande låtskrivarna inom den amerikanska musiken, oavsett genre, detta på bara ett album.

”The Freewheelin’ Bob Dylan” har givetvis åldrats en del. Somliga av de mer medborgarrättsbetonande låtarna känns naturligtvis inte aktuella på samma sätt som de gjorde 1963. De har blivit en del av historien. Men verk som ”Hard Rain” och ”Don’t Think twice” har överlevt utan en rynka, de förblir lika aktuella över 40 år efter att albumet släpptes, och det, om något, måste ses som en styrka i Dylans låtskrivande.

På det hela är inte ”The Freewheelin’ Bob Dylan” ett lika bra album som hans allra bästa. De låtar som kan anses klassiska; ”Hard Rain”, ”Blowin’ in the Wind”, ”Don’t Think twice”, ”Girl from the North Country” och ”Masters of War” framträder samtliga på första halvan av skivan, vilket skapar en enorm framtunghet. Andra halvan tycks mest bestå av utfyllnadslåtar, vilket är väldigt synd i.o.m att Dylan skrivit låtar som lätt hade kunnat platsa här, jag tänker i synnerhet på ”Let me die in my footsteps”. Meningen med att ha två coverlåtar med på skivan ser i efterhand inte direkt genomtänkt ut, då de inte lyfter albumet utan bara fyller ut det. All kritik skall dock ses i ljuset av att denna klassiska skiva var Dylans genombrott och stora triumf. En utmärkt skiva, bortsett från sina barnsjukdomar.