Sunday, June 10, 2007

Bringing it all back home


Bringing it all back home


Bringing it all back home är Dylans femte skiva, och innebär en definitiv brytpunkt med mycket av det gamla. Redan på förra skivan, den något ofullständiga ”Another side of Bob Dylan” syntes förändringens vindar. Dylans skrivande började förändras redan där, till ett mer individualistiskt och psykologiskt perspektiv. Språket bar inspiration från beatpoeter och Rimbaude. Dylan hade börjat forma en helt egen nisch inom musikvärlden, något som sedermera skulle bringa honom legendstatus.

Vad som vidare förändras iom ”Bringing it att back home” är musiken. Tidigare har Dylan alltid framstått så akustisk och enkel som gud skapade honom, men hans fascination för elektroniken har bara tidvis gömts under folkmanteln. När den nya rockmusiken framträder, och då främst med ”the british invasion”, alla dessa band från England som står beredda att invadera USA med dess egen musik, men i ny högljuddare tappning, så står Dylan beredd. Han lyssnar. Han finner inspiration. Kanske inte främst från Beatles vilket brukar sägas enligt legenden, snarare verkar The Animals version av ”House of the Rising Sun” (Som Dylan själv populariserade genom att ha med den på sin debutskiva, då ackustiskt) ha haft stor betydelse för Dylan. Han gör en egen elektrisk version av låten, som dock inte kommer med på albumet.

Nu är ju inte denna förändring fullständig, vilket alla som lyssnat på skivan vet. Albumet innehåller 11 låtar varav de första sju är elektroniska och de sista fyra akustiska. Och vilken avslutning Dylan bjuder med sina fyra akustiska låtar. Sällan har en skiva haft en sådan tyngd att balansera med, så det borde mer än nog väga upp Dylans förändring i musikstil.

Bringing it all back home har ändå blivit den graal det är för rockmusiken, den definitiva rockskivan som förändrade allt, som drog in finkulturen i rock och visade att det inte fanns några begränsningar för populärmusiken. Dylan hade inte drivits till denna punkt av populistiska skäl, tidsandan var gynnsam för den, men den hade inte tvingat fram honom hit. Han drogs till denna rand, och han skapade förändringen, men han tvingades inte dit utifrån. Den stora förändringen ägde mycket av sitt tack till enbart honom och hans märkliga personlighet. Utan Dylan skulle rock- och popmusiken ha sett annorlunda ut.

”Bringing it all back home”, själva titeln på skivan, tycks relateras till själva musiken. Dylan tycks avse att han hört vad de kan göra med rockmusiken i Europa och har stora planer. Han tänker ta tillbaka det till USA, där rockmusiken en gång började. Musikstilarna han brukar sig av, influenserna han brukar sig av, allt smälter samman. ”Bringing it all back home” är som den enorma smältdegel av olika kulturers influenser vilket skapar skön musik. Tematiskt är ”Bringing it all back home” en ganska blandad skiva, som har frigörelse som sitt mest centrala motiv som dyker upp i låt efter låt. Det dyker upp på låt efter låt, frigörelse från en älskad, frigörelse från krav, frigörelse från samhället, frigörelse från tidigare associerade... Det är fel att hävda att någon annan skiva startade rocken. Det är denna skiva allt härrör ur.

I omslaget syns Dylan genom ett titthål, sittande på en soffa framför ett bord med mängder med intressanta prylar, en katt i knäet och en vacker kvinna (managerns fru Sally Grossman) avslappnad och utplacerad i en annan soffa bakom. Detaljerna är viktiga. Framför sig på bordet har Dylan mängder med inspirationskällor såsom album av Robert Johnson och Eric von Schmidt. Tydligt försöker Dylan visa på att han tar från källorna och berikar. Bringing it all back home handlar till syvende og sidst om att följa musiktraditionen och skapa något nytt från något gammalt. Nu måste vi bara titta på låtarna!

1. Subterrenean Homesick blues är kanske en av de mest Dylanska låtarna Dylan har gjort. Den på något definierar honom och hans revolution av rockmusiken. Den visar upp något helt nytt, något som aldrig hörts förut. En energisk Dylan spottar ut bilder som nästan inte hinner landa innan en ny träff når medvetandet. Låten är inte bara förhistorisk rapmusik, den är dessutom en musikvideons föregångare genom D.A. Pennebakers film ”Dont look back” (korrekt stavad för övrigt, Dylan hade fått en fix idé att förenkla engelskan genom att plocka bort onödiga appostrofer och dylikt).

Subterrenean Homesick blues är en samhällsbetraktelse i sin karaktär, högst paranoid och cynisk inför den enskilde medborgarens perspektiv gentemot statsapparaten: ”Johnny’s in the basement, mixing up the medicine, I’m on the pavement, thinking ’bout the government” gentemot ungdomars förhållande till vuxenvärlden: ”Look out kid, it’s something you did, God know when but your’e doin’ it again”.

Genom hela låten mässar egentligen Dylan om svårigheterna med att vara ung och finna sig i samhällets krav och förpliktelser. Vidare kan man tolka mycket av raderna som besvären att göra sig en karriär med en massa krav från olika håll (läs folkmusikfolket). Bildspråket är mycket träffande och det är som vassa knivhugg från Dylans penna. Somliga rader har likaledes blivit helt dogmatiska, ”You don’t need a weatherman to know wich way the wind blows” är väl ett av råden som fått rent av politiska effekter (läs vidare om Weathermen på Wikipedia så slipper jag göra detta till en lång historia), ”Twenty years of schooling and they put you on a day shift” som jag känner stor samhörighet med, samt ”The pump don’t work cause the vandals took the handals”. ”Look out kid” är det budskap som Dylan återkommer med från första versen och framåt. Livet är hårt. De som är unga lever i en tuff tid av höga krav. Således utgör ”Subterrenean homesick blues” den optimala förstalåten på en skiva som kommer att präglas av ungdom och vägval, och modet att välja sin väg.

2. She belongs to me är en av de där absolut Dylanska låttitlarna som inom sig rymmer en låt av oändliga djup och tolkningsmöjligheter i sin enkelhet. Låten och melodin är egentligen inte speciellt märkvärdiga. Detta är easy-listening Dylan. Det här är Dylan på sitt mest casual mood dessa år. Likväl blir ”She belongs to me” aldrig en speciellt enkel och bakåtlutad affär om man inte tillåter den att bli det och glömmer lyssna mellan raderna.

Låten är uppbyggd som en kärlekslåt till en tilltänkt älskarinna, eller käresta, en slags hyllningssång, men där hyllningarna egentligen är grova ironiska angrepp på denna kvinna, en kvinna som ”can take the dark out of the nighttime, and paint the daytime black”. Det är med andra ord en kvinna med mycket makt över vår kära berättare, ett inte helt ovanligt tema, se bara tillbaka på låtar som ”Spanish Harlem incident” eller fram mot låtar som ”Just like a woman” och den finner sig i ett naturligt flöde av temat manligt/kvinnligt som Dylan vände ut och in på i början av sin karriär.

Det är alltså dyrkan vi ska förstå detta som, en låt tillägnad kvinnans makt över mannen, samtidigt som den ironiserar över hennes maktgrepp och låter allt ljus falla på mannens underordnade förhållande på ett styrkeplan. Dylan låter oss förstå klart och tydligt vart makten ligger, att den är säker där, samt att han är fullständigt medveten om de karaktärsfel hos mannen som tillåter detta. Vidare tycks den specifika kvinnan Dylan sjunger till vara enormt självupptagen: ”She’s got everything she needs, she’s an artist, she dont look back”. ( Citatet ”Dont look back” blev för övrigt namnet på D.A. Pennebakers dokumentärfilm om Dylans turné i England 1965.)

För att tolka in låten i ett vidare psykologiskt perspektiv är det rimligt för mig att tolka det som en reaktion på de krav som Dylans kvinnor under perioden kan ha börjat ställa på honom (Var inte otrogen!, Ring mig!, Kom hem sen!) och som fick honom att försöka forma dem till Prinsessan på ärten, medan han i själva verket möjligen projicerar sina egna personlighetsdrag till kvinnans brister, se t.ex. den mycket talande slutversen som handlar om olika sätt att blidka denna märkliga kvinna. I all sin enkelhet och sin tolkvänliga svårhet är ”She belongs to me” en alldeles fantastisk låt, en av Dylans tidlösa klassiker.

3. ”Maggies Farm” är låt nummer tre, ett snabbt nummer som nog gör sig mest rättvisa i diverse liveversioner, för på skivan tycker jag aldrig den lyfter. Däremot på Newportspelningen 1965 tycker jag den är ypperlig.

Låten kretsar kring ett olyckligt öde, där någon stackare hamnat i diverse trista arbetsrättsliga förfaranden. ”Maggies Farm” är kärnpunkten för dessa. Hela Maggies familj har de facto utnyttjat vår käre berättare på än det ena än det andra viset. Varje vers startar på samma vis, en klagovisa över eländet han fått genomlida: ”I aint gonna work...” Dels en fortsättning på talking blues-temat, med sina små komiska brytpunkter, men i första rummet ändå en frigörelseskrift, en längtan att få ha fri talan, kunna skriva och göra vad han vill.

Det finns många rader i låten som poängterar fritänkandets ideal, ”I got a head full of ideas, that are driving me insane” och tydligast i slutet där Dylan sjunger: ”Well I try my best, to be just like I am, but everybody wants you, to be just like them, They sing while you slave and I just get bored”. Häri är frigörelsen mot folkrörelsen central. Dylan skulle aldrig finna sig i att vandra i utstakade spår. Striden hade startat nånstans i ”Chimes of Freedom”, men här uttryckte han det klarare och på ett mindre indirekt sätt. Friheten att uttrycka sig skulle hädanefter vara hörnstenen i Dylans poesi. Det snygga i hela processen är att trots att detta är en av skivans lättviktiga spår (och jag gillar egentligen inte att kalla den så, det ordet är inte bra. Engelskans ”minor” säger så mycket mer) så bär den ett stort budskap inom sig. Detta är att betrakta som en styrkedemonstration.

4. Love Minus Zero/No limit är nästa låt, och har med tiden kommit att allt oftare nämnas i raden av Dylans allra bästa kärlekssånger. Här är det mindre av de mer komplexa känslobilderna Dylan så ofta målar upp i sina kärlekssånger, snarare ren och sann kärlek uttryckt i vacker prosa. Skillnaden mellan de båda kärlekssångerna på spår 2 och 4 skulle egentligen inte kunnat vara större. Här är Dylan fullständigt dedikerad sitt objekt. Titeln är också intressant, dock har jag aldrig sett någon vettig tolkning av den, eller ens ett försök till tolkning. MIN tolkning är att Dylan här försöker måla upp den gränslösa kärleken, och att det inte nödvändigtvis är en verklig kvinna som åsyftas utan en idealkvinna, en kärleksbild. Kärleken som inte behöver utmanas av sådant som gräl eller vardag är ju naturligtvis den kärlek som är gränslös; ”No limit” som rubriken kallar det. ”Love minus Zero” kärleken minus noll antyder likaledes att denna kärlek aldrig kan minska eller avta.

Den andra tänkbara tolkningen på låten är att den är, om det är en verklig kvinna eller vi kan rent av det kalla Dylans kvinnobild, Dylans kanske första genderinlägg i en traditionell manchauvinistisk modell. Kritik har riktats mot låtar som ”Just like a woman” och ”Sweetheart like you” bland annat just i det avseendet. Bara titta på hur han beskriver sin idealiserade kärlek och mot vilket han ställer idealbilden. Dylan kritiserar de som argumenterar och har ideal, och lovordar hans kärlek som ”speaks softly” och ”knows too much to argue or to judge”. Slutligen finns hon också i den traditionella underordnade rollen av kvinnan som mannen kan ta hand om och vårda: ”She’s like some raven At my window with a broken wing”. Det finns sålunda flera rader som ger detta tolkningsuttrymme andningsutrymme, dock har jag sällan sett att låten kritiserats för sin manschauvinism. Detta gör att den första tolkningsmodellen ändå är den som kan tänkas ha segrat, såvida lyssnare har suttit och gjort textanalyser. Hur man än vrider och vänder på det så är det en skickligt komponerad låt som är djupare än ett första eller andra intryck skulle kunna ge sken av. Dylan visar här att han har bemästrat olika typer av kärlekssånger och låter dem mynna ut i en enda vacker ballad att ta med sig till en öde ö.

5. Outlaw blues måste vara skivans mest okända låt, totalt bortglömd, aldrig spelad live, sällan hörd nämnd. En klassisk tolvtaktare som Dylan kör igenom rätt så slätt, utan större åthävan varken å det lyriska eller det musikaliska. En snabb affär, men ingen man återvänder till jätteofta. Det är lite av samma visa som man hört lite här och där på Dylans första skivor. Lite oinspirerat. Fast elektriskt här, förvisso.

Jesse James öde tycks ligga i fokus hos Dylan här. Personligen tycker jag inte den är så mycket att ha. Varken dålig eller speciellt bra. Och i och med att vi har så mycket intressant på skivan kan vi lägga den här låten till handlingarna och fortsätta med det som är hyperintressant.

6 . On the road again är en av de mer ospektakulära låtarna på skivan. Dylan använder väldigt mycket olika bilder och kulturella symboler här, om än på ett hafsigare sätt än i senare mästerverk: santa claus, Napoleon Bonaparte, milkman. Grundtemat är ett tal till en tilltänkt älskling. Dylan försvarar sitt oberoende att inte flytta in genom att peka på olika situationer och absurditeter genom att nämna dessa och avsluta med ”you ask me why I dont live here, honey how come you have to ask me that?”

Låten ligger dock helt rätt i linje med skivan, här är Dylan på väg ut, ”on the road AGAIN”, en parafras på Keroucks välkända beatroman. Dylan i låten skall förstås som rockmusikern, den nya generationen, medan kvinnan han vänder sig till inte är lika framsynt, mer konservativ. Även om hon vill behålla honom så är det krav ställt till hur han ska agera, men han vägrar genom att peka på absurditeten i det hela. En okej låt, inte mer.

7.Bob Dylan’s 115th dream är det sista försöket ger sig på genren ”talking blues”. Den komiska genren tycks dö ut ungefär här, till ett smått intressant, men inte direkt spektakulärt resultat.

Dylan börjar sin historia som en stor resa på skeppet ”Wallflower”, det vill säga den båt som medförde de första nybyggarna till Amerika och till vilka de anrikaste ätterna i USA räknar sig. Genom hela sången är några teman konstanta: ”Wallflower”, Captain Ahab (som Dylan kallar Arab, antagligen för att han tycker det låter roligare) från ”Moby Dick” samt Columbus. Det är lite svårt att hänga med i denna resa, men Dylan tycks hur som helst endast hamna i olycka vart han än vänder sig i denna skruvade text. Det nya landet som refereras till i skivtiteln har hamnat på snedden. Rent cartoonmässiga incidenter drabbar vår berättare: ”A pay phone was ringing, it just about blew my mind, When I picked it up and said hello, This foot came through the line” .

Till slut kommer Dylans berättare iväg från mardrömmen i Det nya landet. Han möter Columbus på vägen och lyckönskar honom som sista åtgärd. Det är en intressant låt, som säkert kan tolkas om på många härliga sätt, men jag tycker inte riktigt den håller måttet som en av de stora låtarna på denna skiva.

8. Mr Tambourine Man har gått till historien som en av de allra mest kändaste Dylanlåtarna, nästan så att den konkurrerar ut Blowin’ in the Wind i det avseendet. Att ha den ständigt i blickfånget när det talas om Dylan har inte underlättat för den att hamna bland favoriterna hos mig, ska sägas. Jag har fått lära mig att tycka om den. Men det har jag gjort. Nyckeln är att bortse från alla andra som kan tänkas framföra låten och endast lyssna på Dylan. Till exempel The Byrds kriminella version av låten som gav dem deras artistliv duger inte ens att gödsla med i min trädgård.

Mr Tambourine Man, när man kommer den innanför ytan, (vilket The Byrds inte lyckades med, eftersom de mördade ihjäl låten med melodi) är att låten är ett mantra. Det är en mässande Dylan som möter oss med en ramsa om en sagolik figur med en tamburin som driver handlingen. Detta kan inte på fullo uppskattas utan Dylans stämma och ganska melodilösa tolkning av låten. Det hänger fullständigt samman med den ganska dissocierade texten. Mr Tambourine Man funkar inte utan Dylan. Den blir bara förvirrad och konstig då. Med Dylans tolkning däremot faller alla bitar på plats. Mr Tambourine Man är vägen ut ur mörkret, med en överenergiskt associerande och målande Dylan. Man anar drogruset, sömnlösheten, hallucinationerna och deliriumet bakom nästa krön på denna vilda resa. Varför inte bara säga: ”Take me on a trip, on your magic swirling ship, my senses have been stripped, my hands can’t feel to grip, my toes too numbed to step, wait only for my bootheels to be wanderin’”

Allra bäst är versionerna från turnéerna 65-66, gärna de på tillgängliga bootlegs där Mr Tambourine Man’s mystik får en ytterligare dimension.
Tamburinen då? Tamburinen i sig berättas vara inspirerad av en av Dylans medmusikanter från spelningarna på den tiden, Bruce Langhorn, som hade med sig cymbaler, dessa överdådiga slagverk. Nån särskild melodi blir svår att spela på de instrumenten, förståss, vilket ger fullständig samklang med det faktum att låtens essäns är rytmen, inte melodin.

Givetvis har drogmotståndare hakat ner på låten och menat att det är en låt som förespråkar intag av diverse illegala substanser (take me on a trip, take me disappering through the smoke rings of my mind) vilket Dylan inte varit sen att förfäkta. Nog för att låten mycket väl kunnat ha skrivits i ett sådant tillstånd, men om man ska hävda det så är mången Dylanlåt under dessa år att tas inför luppen. Jag upplever snarare frihetskänslan som Mr Tambourine Man förmedlar, ett slags glädje inför livet och morgondagen, från en man som dittills varit under tunga ok från att finnas under folkrörelsens kontroll. När han nu väl valt sin väg, är det rimligt att se låten som hans lyckorus i frigörelsens tecken. Å andra sidan; denna frigörelse från inte bara detta utan alla konventioner kan också kombineras med tolkningen av låten som en narkotisk tripp, så blir alla nöjda. I slutändan har ändå låten kommit att bli för beroende av inspirerade tolkningar för att den ska ha varit magisk för mig, och sålunda har den aldrig tagit sig så högt upp på min topplista som den kanske förtjänar.

9. Gates of Eden är nästa sång, som är en naturlig uppföljare till ”Chimes of Freedom”, de låter rent av lite lika. Det är i den nya post-folkiga, ja man kan rent av kalla den meta-folkiga genré som Dylan rör sig lika obehindrat som fisken i vattnet. Gates of Eden glöms ofta lite bort i sin skimrande omgivning, men det är ett misstag att lämna den här pärlan utan någon uppmärksamhet. På ett sätt tycker jag den är snyggare gjord än till och med ”Chimes of Freedom”.

Det är återigen väldigt surrealistiska bilder Dylan frammanar, ”lamppost stand with folded arms”, ”ships with tattoed sails”, ”The savage soldier sticks his head in sand” är blott några av de allt annat än deschiffrerbara meddelandena Dylan kommer med. Det känns inte meningsfullt att ens försöka sig på en djupsinnig analys av de olika delarna utan snarare se till helheten. Dylan arbetade mycket på det här viset runt dessa år, varför man har betydligt större möjligheter att fullständigt förstå hans texter om man lämnar Webermantolkningarna på nattduksbordet och ser till det övergripande. Visst, här och var finner man små ledtrådar, nästan helt gömda bland drömska bilder som tydligare drar uppmärksamheten till sig.

Detta är en låt som Dylan berättat att han skrev låten efter en dröm han hade ”in a room that was not mine”. I näst sista versen får vi detta återgivet genom Dylans rad: ”The foreign sun, it squints upon / A bad that is never mine”. Den främmande platsen kan lika väl vara en allegori för den främlingsskap han kommit att uppfatta med att vara folkrörelsen nya stjärna, detta är omtalat i vers fem. Här är Dylan väldigt tydlig, hela känslan av att bli hyllad utan att känna sig delaktig eller förtjänt beskrivs: ”Relationships of ownership, they whisper in the wings, / to those condemned to act accordingly, / And wait for succeeding kings, /And I try to harmonise with songs / The lonesome sparrow sings, /There are no kings inside the walls of Eden.” Många av de andra verserna tycks mest visa upp andra märkliga varelser som befinner sig lika långt utanför centrum, ett tema som skulle komma att fulländas på ”Desolation Row”. ”Gates of Eden” leder fram till slutversen där Dylans älskling kommer och säger honom sina drömmar på ett lika oklandrande och oförställt sätt som leder tankarna till musan i Love Minus zero / No Limit. Personligen tycker jag att ”Gates of Eden” är en av dessa glömda Dylanpärlor som är fascinerande att dissekera. Eller bara lyssna till.

10. It’s allright Ma, (I’m only bleeding) heter näst sista låten på skivan, och det är här Dylan verkligen plockar fram storsläggan. ”IT’s allright Ma” måste vara den definitiva protestsången, då den som Dylan själv uttryckte det ”protesterar mot allt”. Djup meta-protest med uppriktig eftertanke som leder fram till mognare syn på världen. Och nog protesterar Dylan mot vad han ser i världen: ”Made everything from toy guns that spark/To flesh-colored Christs that glow in the dark/It's easy to see without looking too far/That not much/Is really sacred.”

Detta är poesi såväl på papper som i utsjungen version. Det är i låtar som denna, typiska Dylans 1965-66 när han var i sitt absoluta kreativa esse som han i min mening genomför sin revolution av rockmusiken. Det är också genom låtar som dessa som han får sina mest fanatiska anhängare, de som går till ytterligheter som att gräva igenom sopor (Weberman och garbologin) för att förstå Dylan. Man kan lätt tappa bort den där i slutet av skivan. Ganska lång. Lite enformig: musikmässigt består den i en fallande skala som avslutas med refrängen (som de facto aldrig bär orden I’m only bleeding). Men vilken text! Sköna one-liners som blivit Dylanklassiker som citeras flitigt: ”Money doesn’t talk, it swears”, ”Even the president of the United States must stand naked”, And if my thought dreams could be seen, they’d probably put my head in a guillotine”. Frasering och vers flyter skönt samman och sällan har väl Dylan ägnat sig åt ett så perfekt och komplicerat versmått som han gör här.

Samtidigt är ju It’s allright Ma en fruktansvärt kritisk låt. Den protesterar mot proteströrelsen, mot kapitalismen, mot människors gruppbeteende. Den värjer sig mot tendensen hos grupper av människor att klassificera och sortera i fack. Mycket av Dylans antagoni med protestfolket märks tydligt även här. Det är väl sällan eller aldrig man betraktar ordflödet och ser en så uppriktigt revolutionär låt framför sig. Slutraderna liksom lutar sig fram och frågar om man tänker delta i revolutionen eller om man tänker stilla sitta och se på medan kapitalismen förgör sig själv: ”And if my thought-dreams could be seen / They'd probably put my head in a guillotine / But it's alright, Ma, it's life, and life only.” Det kan tyckas en motsägelse att Dylan placerar sig själv i en giljotin, det vill säga i rollen av de konservativa, traditionalisterna som strök med i franska revolutionen. Men om vi tänker igenom det är Dylans nyskapande bara en förlängning och utveckling av traditionen inom musiken. Idealisterna däremot, vänder han sig mot. Och ser man till liknelsen i detta ljus så var det borgarna(idealisterna) som stod för revolutionen i Frankrike. Så det finns således två sätt att betrakta låten, båda har en rimlig tolkningsfördel, och båda har varit aktuella att tolka Dylans politiska agenda i över 40 år nu utan att direkt komma mannen närmare in på hjärtat: dels av Dylan som en socialist, dels av Dylan som en ytterst idékonservativ herre, som är noga med att anamma gamla ideal. Vi kan nog inte riktigt än vara övertygade om vad som var sant, är sant och så vidare. Och jag tror jag har lagt ut texten om låten alldeles för långt redan, så vi får nog gå vidare...

11. It’s all over now, Baby Blue är avslutningslåten på albumet och Dylan är medveten att han lyckats särskilt bra med denna. Det är en avskedslåt, vilket titeln bekräftar, ett slags elegi över livet i folkbranschens livremsgrepp. Det är för övrigt den låt Dylan plockade fram när han och Donovan hade en showdown i dokumentären Dont look back. Dylan sneglade på Donovan efter att denne framfört en låt och sa: ”Here’s a song” och nästan hånade skotten med sin överlägsna lyriska styrka. Filmens höjdpunkt för mig iaf. (ser man filmen låter det verkligen som varenda ord uttalas till just Donovan som sitter och ser snopen ut... : ) )

Hela känslan i låten är väldigt surrealistisk. Dylan målar upp en bild av en figur som allt vänt sig emot, allt är slut, alla tecken är tydda, harmageddon är här: ”Leave your stepping stones behind, something calles for you, Forget the dead you left, they will not follow you.”. Dylan uppmanar Baby Blue att se till att få med sig allt, för nu kommer han blåsas av banan. Det är inte svårt att föreställa sig musikindustrin i Baby Blues ställe, men det skulle lika gärna vara en sång om Dylan själv i osäkert läge efter att ha gamblat sin karriär på en skiva som denna. Dock bör man vara medveten om självsäkerheten med vilken Dylan sjunger och inse att den ALDRIG skulle kunna handla om Dylan själv. Snarare är det ett rop till makthavarna att ta ner skylten och kasta in handduken. I likhet med låtar som ”The times they are a changing” så är ”It’s all over now, Baby Blue” en protestlåt som förmanar maktens män att ta sitt förnuft till fånga.


It’s all over now, Baby Blue har jag alltid gillat. Titelkaraktären Baby blue hämtade Dylan från gamle rockaren Gene Vincents sång med samma namn. Dylans version av karaktären har dock lite att göra med Vincents ganska standardiserade kärlekssång (”Well, I've got a brand new lover/I love her, yes I do/She's my one and only/And her name is Baby Blue”) Snarare har Dylan slagit upp porten till något helt nytt, och han är smärtsamt medveten om det när han sjunger. Rockmusiken har förändrats. Folk och rock har smält samman i ett, parat med lite Baudelaire, Rimbaud, beatpoesi. Gränserna är härmed utsuddade. Det har gått eoner sedan Gene Vincent gjorde sin standardiserade kärlekslåt till Baby Blue. Det är över nu.

Och så avrundas denna den mest revolutionära musikskivan som sett dagens ljus. Jag anser att den är det stora verket hos Dylan, det som man kommer att minnas honom för. Det är här Dylan startar sin revolution, här som han begår det omöjliga brottet. Han kommer att bli hatad i sina kretsar, han kommer att få spela för buande folkmassor, men det bekommer honom inte. Den musik han har inom sig måste få komma fram. För all framtid är karriären som folksångarprinsen raserad. Dylan vänder blad och ser fram mot en ny musikvärld. Denna skivas storhet är i ”Das Kapital”-klass. Men liksom ”Das Kapital” inte är fungerande kvällslektyr så har ”BIABH” sina brister musikaliskt. Dylan är inte fullärd här än. Hans sound skulle komma att finna nya höjder på de två kommande skivorna. Tidvis låter BIABH som primitiv garagerock, och jag kan personligen ha svårt att hitta in i sångerna. Blonde on Blonde är jämförelsevis oändligt mer sofistikerad. Soundmässigt håller BIABH alltså inte riktigt lika höga klass, och det är väl en av anledningarna att jag inte plockar fram denna skiva så ofta. Men hyllas skall den. Hyllas och minnas. Starten. Inget blev sig likt. Det är över Baby blue.

1 Comments:

Blogger Savela said...

Inte bara Bob Dylan hittar sin form och uttryck i "BIABH", utan även Toni Valjus. Det här är helt klart den bästa analys, eller tamefan den bästa text överhuvudtaget, som jag har läst från din penna.

Jag håller inte alltid med dig i dina åsikter ("Outloaw Blues" tycker jag innehåller många strofer värda att analysera, jag ser låten som en hyllning till den elektriska bluesen och dess mytologi, en "Song to Muddy Waters" om man ska dra det riktigt långt), men texten bländar mig likaväl.

Rakt igenom intressant, alltid sakligt och rätt avvägd mängd fakta och historielektion. Helt enkelt: fan vad bra jobbat Toni!

11:01 AM  

Post a Comment

<< Home