Infidels

Infidels

1983 kom Dylan med ett nytt album efter sin trio s.k. kristna skivor. Här är plötsligt en skiva som är en återgång till mer sekulära låtar. Skivan kom att bli populär när den dök upp, och väcka upp nytt intresse för Dylan som hade blivit av med en ganska stor skara fans med sina reborn-frälsta gudapredikningar. Men att kalla ”Infidels” för en sekulär skiva är att förenkla saker en smula, ty likt tidigare finns många bibelreferenser och många kopplingar till bibelord i texterna. På insidan av skivans omslag finns bilder där Dylan står vid Oljeberget i Jerusalem.

”Infidels” var kanske den skiva som lanserats mest av Columbia dittills. Det satsades på producenter och medmusikanter av rang; medproducent var Mark Knopfler som återvände att samarbeta med Dylan efter arbetet med ”Slow Train Coming”. Det satsades också på modernare inspelningstekniker, något Dylan inte var helt van och familjär med. Musikvideon började komma och det gjordes videos på låtarna ”Sweetheart like you” och ”Jokerman”, varav den föregående är en ganska intätsägande soppa och den senare är ett spännande experiment som fått erkännande och en plats i musikvideohistorien. Dylan gjorde också ett sällsynt medverkande i en pratshow: den då relativt nystartade ”Late Night with Dave Letterman”, där han spelade tre låtar.

För att förstå tematiken på ”Infidels” så bör vi titta på skivtiteln som översatt betyder de otrogna, hedningarna. Det antyder att Dylan anser att det finns en form av otrogenhet, hedonism, och han ger sig i låt efter låt på albumet på jakt efter den i det samhälle som han lever i. Kort sagt är det en våldsamt politisk skiva som kritiserar globaliseringen och den girighet som följer i världskapitalismens spår. Följaktligen blir det en bristfällig andlighet i samhället, vilket förklarar titeln. Ett slags månglarna i templet anno 1983. Jag kommer att peka på denna tematik mer närmare i presentationen av de enskilda låtarna, men det är tydligt att detta är ett centralt spår.

Att Dylan väljer att bli så tydligt politisk som han knappast varit sedan ”The times they are a-changin’” måste ha varit en stor förvåning för dem som vant sig höra Dylan predika om Guds återkomst på jorden. Här finns inte Gud. Här finns bara hedningar och otrogna, en brist på tro, en nation i förfall. Ett lika centralt tema, som dyker upp i flera låtar, är en figur som ska dyka upp, en förförare av folket – en ulv i fårakläder. Det kan både kan tolkas som ett försök att skriva ner den egna auktoriteten som artist, men som i det historiska perspektivet nog är mer relevant att betrakta som något annat. Dylan förfasar sig över detta i ”Man of Peace” och ”Jokerman”, likaväl som det betraktas över mänsklighetens inneboende benägenhet att låta sig duperas i låtar som ”License to Kill”. Det är en djupt pessimistisk syn på mänskligheten Dylan antar på ”Infidels”.

”Infidels” saknar sålunda både tron om räddningen hos gud som fanns i den religiösa trilogin, som den saknar tro på att människan är kapabel till förändring, en optimism som präglade ”The Times they are a-changin’”. Där förändrades bevisligen tiderna, även om det på många sätt var dåligt ställt. Här är ödet på något sätt redan bestämt, tärningen är kastad. Dylan erbjuder inga svar på lösningar, han rent av säger i outtaken (men synnerligen tematiskt passande) ”Foot of Pride”: ”There ain’t no going back, when your foot of pride comes down, ain’t no going back”. Vi tar en titt på låtarna:

1. ”Jokerman” öppnar med en synnerligen starkt skriven text som först för tankarna till ”Mr Tambourin Man”, en slags drömsk figur som lockar till inspiration, ett slags musa. Men den ljusa karaktären ”Mr Tambourin Man” är långt fjärran här. ”Jokerman” är en mycket mörkare figur. ”Born with a snake in both of your fists, while a hurricane were blowing” är Dylans beskrivning av figuren, vilket ger karaktären ett mörkt, nästan mytologiskt drag. Det var förresten den mytologiska hjälten Herkules som s.a.s. föddes med ormar i händerna; han ströp dem som spädbarn, då de skickats för att döda honom.

Det återkommande lockande: ”Jokerman dance to the nightingale tune/Bird fly high by the light of the moon/Oh, oh, oh, Jokerman” associerar till Tamburinmannen. Men denna dans är blott distraktion. Dylan tycks kritisera karaktären låten igenom: från det inledande: ”Freedom just around the corner from you/But with so far off, what good would it do?” till den lika cyniska ”Your’e going to Sodom and Gomorra, but what do you care/Aint nobody there would want to marry your sister”.

I vers fem intensifieras kritiken, och det börjar här bli klart att det finns en samhällelig aspekt av kritiken: vi har en karaktär som sitter långt borta ifrån händelsernas centrum, men som ändå på nåt sätt är centralt knuten till dem genom Dylans kritik: ”Well the book of Leviticus and Deutoronomy/The law of the jungle and the sea are your only teachers”, ”Resting in the fields, far from the turbulent space/half asleep near the stars with a small dog licking your face.”

Senare i vers sex dyker det upp som händer som ”Jokerman” på något sätt knyts till genom Dylans kritik: ”Night sticks and water cannons/Tear gas, padlocks/Molotov cocktails and rocks/Behind every curtain”. Dylan konstaterar krasst: ”Only a matter of time til’ night comes steppin’ in”. Refrängen blir ett än mer krassare konstaterande när den centrala Jokerman blott dansar till näktergalens sång med allt det onda som äger rum runt om. Det finns saker här som pekar på att anta en tolkning om makthavare, och gärna en speciell en, som tycks återkomma runt om på albumet: Ronald Reagan.

Men det finns inga absoluta sanningar. En sak som är säker: ”Jokerman” är ett mycket snårigt och svårtolkat verk. Det finns hur många tolkningsmöjligheter som det finns lyssnare. Det är rimligt att se låten ur ett självbiografiskt ljus, där Dylan pratar om sig själv som Jokerman. Det finns andra aspekter i låten som gör att det verkar smått ologiskt att se den som självbiografisk. Det kanske är som så ofta i Dylans bästa låtar, att vrider man på låten så är den i ett ljus något annat än vad den är i ett annat ljus. En mycket stark inledning som dras ned något för mig p.g.a. Dylans sånginsats.

2.”Sweatheart like you” är en av skivans få s.k. kärlekslåtar, åtminstone formmässigt. Dess handling utspelar sig i vad Dylan kallar ”a dump like this”, alltså nån slags sunkig bar, tankarna förs omedelbart till att Dylan tilltalar en städerska eller någon servitris, någon som jobbar där. Han beklagar sig över hur någon så fin som hon ska behöva finna sig på en sån sylta (att han själv befinner sig där är han mindre bekymrad över…).

Det här är en i raden av låtar (det finns några stycken) som gjort Dylan anklagad för chauvinism och sexism. Raderna ”You know, a woman like you should be at home, that’s where you belong/Watching out for someone who loves you true/Who would never do you wrong” som hamnat I strålkastarljuset. Det finns långt intressantare saker att diskutera i låten dock, hela kortspelsjämförelsen I stycke 2 t.ex, eller de vagt religiösa referenser som kommer låten igenom. Eller vad är det för ställe de är på som man ”have to done som evil dead” för att få vara där? Det låter som en beskrivning av helvetet.

I sista stycket ger sig Dylan i kast med kritiken igen mot mänskligheten eller mot en enskild figur som han gett sig på och anklagar skivan igenom: ”They say that patriotism is the last refuge, to which a scoundrel clings/Steal a little they throw you in jail/Steal a lot and they make you king”. “Sweatheart like you” är en mycket underskattad låt, fullt i klass med Dylans bästa s.k. kärlekslåtar: tolkningsmöjligheterna här är många och soundet är bland det mest tilltalande på skivan.

3. ”Neighborhood Bully” är en sarkastisk rocker där Dylan tar ställning för Israels rätt att försvara sig mot sina grannländer. Dylan sätter Israel i martyrrollen, med judisk bakgrund förståeligt, men med Dylans bakgrund något överraskande ensidigt. ”Neighborhood Bully” är det barnsliga smeknamnet på Israel, sett från grannarnas perspektiv, men i Dylans tappning blir det enbart grannarna som planerar massa illdåd och ”bullyn” Israel bara försvarar sig.

Låten är en trist återgång till låtskrivande av det tjatiga pekpinne-mässiga slaget som fanns på ”Slow Train Coming”, och ekar i sin tjatighet och repetition om ”With God on Our Side”. Det som räddade ”Slow Train”-låtarna var en musikalisk briljans, och det finns inget sånt här att hämta, för även musiken är tjatig och när verserna bara fortsätter i samma bana som de börjat så förstår man att det här inte är Dylans bästa stund på skivan. Det är låtar som den här som är så klichéaktigt skrivna och så enformiga som gör att man ibland undrar om samma låtskrivare varit i farten.

4. “License to Kill” är en låt som tar vid ungefär där Dylan lämnat oss vid “Jokerman”. Tematiken om undergång och ränksmideri som planeras för mänsklighetens undergång dras åter upp i ljuset här. Det är en underskattad låt, som inte alls nämns speciellt ofta när det gäller att plocka fram Dylans godbitar ur karriären, men det finns goda skäl att göra det.

Låten är upplagd som en berättares klagan över hur mänskligheten, eller en särskild man (den tolkningsmöjligheten är definitivt möjlig), förförs och förstörs av någon slags onda krafter. Det bär en underlig lite tilltalande rytm, som gör låten lite speciell. Refrängen bygger på hur Dylan, eller berättaren, noterar: ”There’s a woman, on my block, she just sits there, as the night grows still, she says: ”Who’s gonna take away his license to kill”. Just detta ger tolkningsföreträdelse till att det handlar om EN man och inte mänskligheten i stort. Det kräver inte lite fantasi att föreställa sig Dylan har sett just den kvinnan, fått inspiration till låten ur någon verklig situation, och därefter skrivit en låt om vad han anser om en situation, om hur en man förvrängs till ”a front man of a diseased cause”. De orden använde Dylan om Ronald Reagan, USA:s dåvarande president.

Jag sticker ut hakan här och hävdar att ”License to Kill” mycket väl kan handla om Ronald Reagan och den politik han kom att företräda: den självklara uppdelningen i ont och gott av världens länder, det enorma ”star wars”-paketet med rymdfärder (som behandlas direkt i de inledande raderna), en hårdnackad politik: ”hell-bent for destruction, he’s afraid and confused” som Dylan själv säger i låten.

President Reagan har i eftermälen setts som en karismatisk president, kallad ”the great communicator”, före detta skådespelare som kunde använda sina skådespelartalanger när han höll tal, alltid lätt för att verka autentiskt emotionellt engagerad. Som Dylan sager: ”actor in a plot, may be all that you got”. Reagan har i efterhand betraktats som i mångt och mycket en marionett åt konservativa hökar i det republikanska partiet, något Dylan tagit fasta på i denna låt på ett tydligt sätt: ” Now, they take him and they teach him and they groom him for life/And they set him on a path where he's bound to get ill.”

En mycket underskattad låt i min mening, som naturligtvis inte är omöjlig att tolka på ett helt annat sätt, vilket i sin tur utgör dess storhet.

5. ”Man of Peace” är ett mycket centralt om än lättviktigt spår som tar vid ungefär där ”License to Kill” slutar; den är lika rakt på sak, där Dylan verkligen försöker beskriva kärnan i sin vision om ”Infidels”. En man kommer att komma som är ulven i fårakläder: ”Sometimes Satan comes as a man of peace” sjunger Dylan. En falsk messias-figur, en otrogen, kommer att predika och Dylan varnar folk för att lyssna. Där det är folket som formar personen på ”License to Kill” så är det snarare ”Man of Peace” som formar folket här. Detta växelspel är en intressant aspekt av visionen i ”Infidels”.

Han beskriver karaktären; som åter en gång kan tolkas självbiografiskt lika väl som om någon annan: ”He got a sweet gift of gab, he got a harmonius tongue/He knows every song of love/That ever has been sung.” Det är en nästan bilden av en populistisk politiker som tecknas av karaktären, åter igen: ”He’s a great humanitarian, he’s a great philantropist/He knows just where to touch you/And how you liked to be kissed”.

I slutändan är allt som återstår Dylans varningar: ”Trees that’ve stood a thousend years suddenly will fall”. Träden representerar det mest eviga av guds skapelser, och är i Dylans föreställning antagligen Redwood-träd, de enda träden som lever så länge. Avverkningar av Redwood-träd var något som låg Reagan nära till sinnet. Han ska bland annat ha motiverat det med att träden var en stor källa för växthusgaser (!).

6. ”Union sundown” är en betraktelse som går i samma rockiga tempo som ”Man of Peace”. Temat här är hur allt som brukade tillverkas i USA nu inte längre gör det, Dylan raljerar om hur varor han brukade köpa nu tillverkats i diverse U-länder. Det är en av de mindre sångerna på albumet, snarlik i sin raljerande och något ensidiga vinkling ”Neighborhood Bully”, men mycket bättre både lyrikmässigt och musikmässigt.

”Union sundown” lägger skulden på girigheten, den globala kapitalismen, Dylan går så långt till att hävda att de en dag ska odla mat på månen. Det tvetydiga ”Union” kan ju betyda både facket och unionen, och det är väl rimligt att denna tvetydighet är avsedd att betyda just både och. Låten ligger helt i linje med Dylans åsikter som han yttrade på Live Aid om att försöka stötta amerikanska farmer som var på väg att gå omkull i stor utsträckning vid tidpunkten. Soundmässigt funkar det utmärkt för mig, även om jag förstår om somliga har synpunkter på det underliga samspelet mellan dels Dylan och bakgrundssångerskor, dels Dylan och ekot av Dylans röst. För mig känns det genomtänkt och genomarbetat.

7. ”I and I” är den klarast självcentrerade låten på albumet, och det är inte något negativt. Här återknyter Dylan till sig själv, sin egen myt, sin gudstro och sitt liv. Han gör det i samma anda som hela Infidels drivs i: genom att se sig själv i samma andlöst förlorade tillstånd. Låten är ganska lik hela skivan ”Street-Legal” på det sättet, och är för mig albumets definitiva höjdpunkt. ”I and I” rymmer stor poesi, stora ord, stora känslor. Det är låten att ta med sig från ”Infidels” om bara en låt får följa med.

Även om ”Infidels” inte är någon reaggea-skiva, så är dess reaggea-kopplingar tydliga. Två av reggeans mest framgångsrika producenter: Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är med som musiker på skivan, och ”I and I” bär spår från rastafari-termen ”I and I” där det första I står för Herren. Det vill säga Herren och Jag. Detta ger refrängraden lite bättre förklaring: ”One said to the other, no man sees my face and lives” är taget ur 2:a mosebok 33:20, där Herren säger så till Moses innan han ska få stentavlorna med de tio guds bud. Lite lätta reggea-toner strömmar också fram i låten.

”I and I” utspelar sig om natten, där Dylans berättare ger sig iväg på en vandring i natten, han beskriver hur han lämnar en främmande kvinna i sin säng, en kvinna som känns distant, för som han säger ”If she wakes up now, she’ll just want me to talk, I got nothin’ to say, ’specially about whatever was”. Denna distansiering från kvinnan, som han skönmålar i första versen är en smula märklig. Det synes därför lämpligt att ta detta som en kommentar från en djupt desillusionerad människa, såväl artistmässigt som andligt. ”Nothing happening here, nothing ever does” beskriver Dylans sakernas tillstånd. Han vill inget säga om det förflutna. Han ger sig på jakt efter sin musa eller gud, i natten.

Tematiskt går ”I and I” i snarlika spår med artistisk och andlig integritet och desillusion som främsta kännetecken: nämligen ”Blind Willie McTell”. Det är en outtake från Infidels, men som mycket väl skulle ha platsat. Den räknas idag till Dylans bästa alla tider. Tillsammans med bland andra ”Foot of Pride” såg den dagens ljus på The bootleg series vol.3 istället. ”I and I” är en utsökt låt som fyller upp tomrummet efter det som inte kom med på skivan, lite.

8. ”Don’t fall apart on me tonight” är som avslutningsspår ett kärleksspår, men som så ofta är det en intressant dechiffrering, aldrig tråkig. Den tar musikaliskt och tematiskt vid ungefär där ”I and I” slutade, med sköna distade gitarrer och smeksamt sound. Tematiskt fortsätter vi med i Dylans artistiska desillusion.

Den tar sin begynnelse i en dialog där Dylan som berättare vänder sig till en tyst lyssnare, blott kallad ”girl” som är på väg att gå. Men Dylans berättare plockar fram argument för henne att stanna: världen där utanför är ond. ”It ain’t even safe no more in the palace of the pope”. Sedan följer snarare en slags monolog, där ”girl” inte är central, snarare berättarens egna ångest för att vara själv. Det blir en spegelvänd ”I and I” så att säga. Dylan noterar: ”But it’s like I’m a painting, stuck at the Louvre/My throat starts to tickle and my nose itches/But I know that I can’t move”. Så fast han är i sin roll som artist, bilden av Bob Dylan.

Även om det finns intressanta och märkliga trådar i låten, så hör den inte till de starkare på skivan. Dylan blandar och ger lite väl mycket. Fokus förloras redan efter första versen och sedan svävar låttexten iväg mot nåt som åtminstone inte jag finner någon enstaka tolkningsmöjlighet på; snarare ses den som lösa associationer och tankar som vävs samman med refrängen och tanken på kvinnan som gemensam nämnare.

Därmed avrundas Infidels, och även om den med 8 spår är en av Dylans kortaste, så är den samtidigt en av de mer komplexa verken, med tydlig kärna, oändligt rik i sitt språk. Det är också den skivan som blivit kanske mest ifrågasatt över slutresultatet i låtval. Många av de låtar som Dylan hade att laborera med valdes bort av märkliga anledningar, även om de passade tematiskt. ”Foot of Pride” och ”Blind Willie McTell” har jag redan nämnt, två av de största låtarna Dylan skrivit. Förutom de fanns också ”Someone’s got a hold of my heart” och ”Lord protect my child” varav båda dök upp på “Bootleg Series vol. 3. Några låtar omarbetades för att dyka upp på nästa skiva: ”Empire Burlesque”. ”Someone’s got a hold of my heart” blev till ”Tight connection to my heart” i en i min mening sämre version. ”Clean cut kid” var också en låt Dylan tog med sig till nästa album, även om den tematiskt passat här.

Det finns således mycket att kritisera i hur slutresultatet såg ut, jämfört med hur det skulle kunna ha sett ut. Dylan gick i mångas ögon miste på chansen att göra ett mästerverk, fullt i klass med ”Blond on Blond”; ”Highway 61 Revisited” och ”Blood on the tracks”. Infidels kunde ha varit hans 80-talsmästerverk. Jag delar till viss del den uppfattningen.

Samtidigt bör sägas att ”Infidels” står ganska stadigt på egna ben. Hade vi inte medvetandet om de låtar som ”saknas” så skulle vi se på den som ett tematiskt fokuserat och vitalt verk. Den har vissa spår som kanske faller undan, och den har få spår, men de spåren som är bra är RIKTIGT bra. Även om Dylan börjat experimentera med 80-talssoundet redan här så är det fortfarande hanterbart. Skrivmässigt befann sig Dylan i en stark period, så kvalitén är säkrad. ”Infidels” plats i Dylanhistorien är säkrad, om inte bland mästerverken i allas ögon, så åtminstone bland de solida albumen, i de flestas ögon.