Thursday, January 19, 2006

Blood on the Tracks


Blood on the Tracks

“Blood on the Tracks” släpptes i januari 1975. Det sålde bra men fick blandade recensioner. I tradition med vad alla Dylans traditionalister alltid gjort betraktades den som aningen smått i jämförelse med det Dylan skapat tidigare. Jon Landau för ”Rolling Stone” skrev:

"the record itself has been made with typical shoddiness. The accompanying musicians have never sounded more indifferent...To compare the new album to “Blonde on Blonde” at all is to imply that people will treasure it as deeply and for as long. They won't...Blood on the Tracks will only sound like a great album for a while. Like most of Dylan, it is impermanent."

Naturligtvis har sådana ord fått ätas upp senare. Albumet har efter hand kommit att betraktas som ett av, om inte Dylans allra populäraste album. Ändå kan det inte sägas vara samma revolution som trilogin ”Bringing it all back home”, ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde on Blonde” var för låtskrivandet och rockmusiken. Det revolutionerande med ”Blood on the Tracks” var snarare fenomenet Dylan än musiken. Dylan var nu till synes öppen. Han lade till synes sina kort på bordet och öppnade sitt hjärta. Detta var något helt nytt, där den snåriga Dylan tidigare hade använt allehanda knep för att virra bort uppmärksamheten från sin person och sitt privatliv.

Kärnan för ”Blood on the Tracks” är kärlek och förlust av kärlek. Många av låtarna avhandlar temat om den förlorade kärleken och de olika känslor som det innebär. Musikaliskt är albumet ett ganska sparsmakat album med en vemodig lätt popig känsla snarare än ett rått elektriskt rocksound. Jämförelser musikmässigt är lättare att göra med ”John Wesley Harding” som har ett enkelt koncept musikmässigt. Det känns rent av som att låtarna glider in i varandra, åtminstone de första fyra, vilket förstärker den känsla av tidlöshet som återspeglas i låtarna.

Känslan av tidlöshet är ett tema som Dylan försökte sträva efter när han skrev låtarna. Det var något han lärt av Norman Reuben, en konstlärare som Dylan studerade för under 1974. Dylan sade att låtarna skulle vara ”Like a painting where you can see the different parts but then you also see the whole of it”. Ungefär så är det väl mycket med de olika känslor som öppnas upp och stängs igen, medan albumet spelar. Dylan tar lyssnaren med på en känslosam resa där sorg, bitterhet, vrede, vanmakt lättnad och saknad varvas på ett spännande sätt. ”Blood on the Tracks” är såvida i mina ögon, Dylans mest känslomässiga album.

Det finns ett genomgående poetiskt språk i ”Blood on the Tracks” som på många av Dylans album, och ofta är det i de centrala låtarna som detta språk visar sig tydligast. Ett exempel är hur väder låter representera olika känsloaspekter. Det finns inte mindre än tre låtar på skivan med väder i titeln: ”Idiot wind”, ”Shelter from the Storm” samt ”Buckets of Rain”. ’Och som det sägs i ”Your’e a big girl now”: ”A change in the weather, can be extreme”. Såvida är de olika inslagen av väder liknelser vid känslor, och de förändras snabbt, samt hur deras betydelser kan ändras från låt till låt, lyssning till lyssning. Dylan tar här ordentligt sålunda fasta på vad han lärt från konstläraren.

Ett vanligt fel när det gäller att tolka Dylan är att försöka tolka dem som verkliga händelser. Det är vida känt att hans äktenskap började knaka här, men det var i själva verket inte slut förrän några år senare. Det ter sig ganska uppenbart att inspirationen att skriva låtar om hjärtesorg är baserat på egen hjärtesorg, men historierna i sig kan ha lite med verkliga händelser att göra. Detta känns extra nödvändigt att påpeka när det gäller ett album som ”Blood on the Tracks”.

Personligen köpte jag ”Blood on the Tracks” långt innan jag ”lärt” mig Dylan. Jag vill minnas att det var eventuellt den andra eller tredje Dylan-skiva jag köpte. Initialt hade jag väldigt svårt att komma in i albumet. För mig ter det inte som ett lättillgängligt album. Det är ett emotionellt album, som kan vara väldigt sorgligt, extremt sorgligt. Dylan själv undrade i en radiointervju angående albumet hur folk kunde uppskatta att lyssna på sådant elände. Tja, varför vill man se en sorglig film? Det är väl nåt med den mänskliga naturen. Vi tar väl en närmare titt på låtarna?

1.“Tangled up in Blue” är ett komplext stycke poesi. Det är något med hur musiken och texten följs åt, där det enkla riffet i uppbyggnadsfasen av en relation förbyts i de snabba dragen när det avslutas och kärleken splittras upp. Det är också något speciellt med hur Dylan använder pronomen i texten, i själva verket tycks handlingen byta fokus, tid, rum, ja rent av personer från vers till vers. Det finns många möjliga tolkningar på att personerna inte tycks vara de samma, och att Dylan i ena stycket använder He och i nästa I. Det är utan tvekan inget misstag utan en väldigt medveten tanke. Det får effekten att han närmar sig och fjärmar sig målet som i ett andetag: dra in – blås ut. Dylan sade själv om sin strategi:

”I guess I was trying to make it like a painting where you can see the different parts, but then you also see the whole of it. With that particular song, that’s what I was trying to do… with the concept of time, and the way the characters change from the first person to the third person, and your’re never quite sure if the third person is talking or the first person is talking. But as you look at the whole thing, it really doesn’t matter.”

Det är en gäckande låt som är svår att närma sig just av den anledningen. Till synes är det en man och en kvinna vars kärleksstigar korsas många gånger, men ju mer man fixerar på orden finns små saker som gör att det är svårt att riktigt köpa det. Men i slutänden är det ändå så som Dylan säger, det spelar ingen roll. Det finns ingen ensidig lösning på den här låten. Den kan uppskattas, och ska uppskattas, för det är en av hans mer komplexa och skickligt skrivna låtar.

2. ”Simple Twist of Fate” är en berättelse om olycklig förlorad kärlek som fortsätter ungefär där ”Tangled up in Blue” började. Här har ödets nycker inte varit milda för vår kära berättare. Dylan beskriver händelseförlopp, och målar upp situationer och sinnesstämningar på ett strålande sätt: ”He felt the heat of the night, hit him like a freight train, moving with a simple twist of Fate” är en rad som känns klockren. I sista versen, lite karaktäriskt, ändrar han från att berätta i tredje person till första person. ”People tell me it’s a sin/to live and feel to much within/I still believe she was my twin, but I lost the ring/She was born in spring, but I was born too late/Blame it on a simple twist of Fate.”

Låten är ett skickligt forsök att maskera upp känslorna i de första raderna för att sedan lägga korten på borden i den sista raden. Till exempel påstår han tidigare i sången: ”He woke up, the room was bare/He didn’t see her anywhere/He told himself that he didn’t care/Pushed the window open wide.””

Det finns en motvillighet och förvirring från berättarens sida i början av låten, som får en att höja lite på ögonbrynen. Han tycks nästan ångra sitt agerande med ”’Twas then he felt alone and wished that he’d gone straight”, där ”straight” är en nyckel. Kan det här tolkas som nån slags förbjuden kärleksakt i någon mening? I nästa vers ”They walked along the old canal, a little confused, I remember well”, här då förvirringen är något som bygger på denna känsla. Det som sägs i vers 5 komplicerar känslobilden ytterrligare “…down by the waterdocks, where the sailors all come in./Maybe she’ll pick him out again/How long must he wait/Once more for a Simple Twist of Fate.” Detta är närmast något som pekar på hur kvinnan eventuellt skulle kunna vara prostituerad, men det är ju ganska spekulativt och vi kan aldrig riktigt vara säkra på vad Dylan vill få oss tro. Vad det än är så är det en av Dylans bästa låtar: ja, den här också!

3. ”Your’e a big girl now” är en djupt hjärtskärande låt som tar oss igenom den förlorade kärlekens allra skamligaste känslor, den patetiska ”I can change, I swear” som följs av det bittra och barnsliga ”See what you can do” till det resonerande försöket att se klart på saker ”Love is so simple to quote a phrase, you’ve known it all the time, I’m learning it these days”. Framförallt är det en låt om smärta och förlust, vilket Dylan accentuerar med sin djupt emotionella och nakna sång, där han nynnar oh-oh så det värker i alla som en gång förlorat någon man älskat, och aldrig kunnat bevara det man delat.

“Your’e a big girl now” kopplar jag omedelbart till “Just like a woman” från albumet “Blonde on Blonde” och det är självklart slutklämmen ”She breaks just like a little girl” jag tänker på. Vi lägger korten på bordet: ”Nobody feels any pain, tonight as I stand inside the rain, ” börjar den gamla låten. Här är parallellerna glasklara: ”Our conversation was short and sweet, it nearly swept me off my feet, and I’m back in the rain,” Så det framträder väldigt klart att med regnet vill Dylan uppmärksamma oss på att det är ”Just like a woman” som får ett svar här. Den låten avslutas med ett farväl: ”Its time for us to quit, and when we meet again, introduced as friends, please don’t let on that you knew me when, I was hungry and it was your world.” Your’e a big girl now” tycks snarare se tillbaka på ett farväl, ett farväl som man aldrig kunnat få distans till: “I’m going out of my mind, oh oh, with a pain that stops and starts. Like a cork-screw to my heart. Ever since we’ve been apart”.

Vad gör då denna uppenbara referens? Ska vi göra som AJ Weberman och säga att varje gång ett visst ord dyker upp så betyder det en sak? Nej, det tycker jag inte. Bortsett från att låtarna är släktingar, så kan vi nog inte uttrycka mer än så. Kvinnan är kanhända inte ens samma kvinna. Det kan blott röra sig om en känsla, som liknade den känslan han kände när han skrev den tidigare låten. Hur det må vara med eventuella likheter låtarna emellan, för det finns en enorm likhet. Är det kanske också en skillnad i tonen. Där “Just like a woman” på ett kanske milt sätt, men likväl, ställer kvinnan som den svagare parten, är det här snarare mannen i berättelsen som visar upp sin sårbarhet tydligare. Det står för berättaren klart just att HON inte bryter ihop som en liten flicka längre. ”Your’e a big girl all the way”.

4. ”Idiot wind” är Dylans argaste sång sedan ”Like a rolling stone”, och på ett sätt är det en naturlig förlängning av ”Like a rolling stone”, 10 år senare. Det finns ett engelskt ord som jag tror är kärnan i Idiot wind, nämligen Wind-bag. En wind-bag är en person som snackar massa skit helt enkelt: ”Idiot wind, blowing every time you move your mouth.” Ser man låten ur detta perspektiv kommer man upptäcka en kärlekshistoria, även här, som har gått snett. Allt det som sagts visar sig för för vår berättare bara vara döda ord. ”Idiot wind blowing through the buttons of our coats, blowing through the letters that we wrote, idiot wind, blowing through the dusts upon our shelves.” Under resans gång till denna uppenbarelse är det en myriad av känslor av bitterhet, vrede och vanmakt som strömmar fram ur berättarens inre. Har det t.ex. komponerats en argare rad än den i stycke fem: ”You hurt the ones I love the best, and cover up the truth with lies. One day you’ll be in the ditch, flies buzzin round your eyes, blood on your saddle.” Men det är inte bara bitterhet. Väldigt mycket av det är insikt och försök att förstå var det hela har gått fel. Har det skrivits en bättre rad o matt acceptera förlusten?: ”I kissed goodbye the howling beast on the borderline that seperated you from me”.

Åttonde stycket vill jag citera rakt av:

“I noticed at the ceremony, your corrupt ways had finally made you blind
I can't remember your face anymore, your mouth has changed, your eyes
don't look into mine.
The priest wore black on the seventh day and sat stone-faced while the building
burned.
I waited for you on the running boards, near the cypress trees, while the springtime
turned Slowly into autumn.”

Det blir en främling han kommit att dela sitt liv med. En vars ögon inte ser in i hans. Liknelsen i mitten tycks förklara hur någon offrar helheten för principsaker. Prästen jobbar inte på den sjunde dagen, vilket står i bibeln, men det innebär att han får se byggnaderna brinna, och rent av ”stone-faced” alltså utan känslor, väljer att stå och se på. ”Hemmet” kan man säga, offras såvida på principsaker, vilket den som ”Idiot wind” riktar sig till, kan sägas ha gjort. I de sista raderna i stycket gör Dylan en stilig liten poetisk sak där han aldrig låter sommaren, ”livets tid” komma utan låter vår förbytas direkt till höst. En liknelse om hur kärleken som blommade en gång har gått över i en döende fas.

I Elfte stycket öppnar berättaren upp sina känslor. Han erkänner sig ledsen för att det inte blivit som tänkt, och att de inte får dela någon gemenskap:

“You'll never know the hurt I suffered nor the pain I rise above,
And I'll never know the same about you, your holiness or your kind of love,
And it makes me feel so sorry.”

Slutligen inser han också sin del I det hela: “We’re idiots babe, it’s a wonder we can even feed ourselves”. För mig är “Idiot Wind” en av Dylan’s allra, allra bästa låtar. Det är svårt att sätta ord på hur skicklig poesin är, hur de bittra känslorna vänds till de mer accepterande. Det bästa hur skön den är att lyssna till. ”Idiot wind” var en av de första låtarna jag lärde mig gilla redan innan jag var totalt fast.

5. ”You’re gonna make me lonesome when you go” är en mindre sång i sällskapet. Den är dessutom den kortaste på skivan. Den är uppbyggd som fem standardverser med två bryggor. Varje vers avslutas med titelraden. Det vill säga en ganska traditionellt uppbyggd låt, dock inte helt utan en del spännande referenser i språket. Låten är sångarens kärleksförklaring till respondenten men det finns samtidigt en premiss: utgångspunkten är att det de har en gång ska ta slut, om det inte redan är på väg att göra det: ”You are gonna make me lonesome when you go”.

Det intressantaste i låten är jämförelserna med sina kärlekshistorier till relationen mellan franska poeterna Rimbaud och Verlaine (Rimbaud var ju som allmänt noteras, en av Dylans främsta inspiratörer). Den historien slutade med att Verlaine sköt Rimbaud. Så var det med den saken.

6. ”Meet me in the morning” är en filler. Det ska inte stickas under stolen. En 12-bar blueslåt dessutom. Den fyller sin plats med värdighet anser jag. Det känns välkommet med lite 12-bar blues efter en ganska prövande inledning av tårkanalerna. ”Meet me in the morning” är musikaliskt en karbonkopia av ”Call letter blues”, en låt som han startade med i inspelningarna. Det är en väldigt personlig låt med rader som ”Well children cry for mother, I tell them mother took a trip, I walk on pins and needles, hoping my tongue won’t slip”, vilket bara accentuerar det faktum att dessa låtar är väldigt svåra för Dylan att bortförklara som ”någon annans” historier. Det är hans hjärtesorg som är i högsta grad i fokus på skivan. Men att hålla borta den låten visar att Dylan insåg att det skulle bli en lite väl personlig fokus med tanke på att låtar som ”Idiot wind” och ”Your’e a big girl now” knappast skulle tolkas som något annat än personliga texter.

”Meet me in the morning” å sin sida är en betydligt mindre konfessionell låt. Den tar bilder från naturen och är en envägskonversation mellan sångaren och dennes älskade som försvunnit alternativt är distant emotionellt. En fin liten låt där Dylan gör en strålande sånginsats.

7. ”Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” är a) den absolute snabbaste låten på albumet b) den längsta låten på albumet c) den konstigaste låten på albumet. Gör det låten till något udda och dåligt? Nej, för mig är det här en härlig upplevelse. Vi behöver en liten break från det där ganska jobbiga vid det här laget, hur katarsisliknande det än kan ha varit. Faktum är att ”Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” är en strålande berättande låt i klass med Dylans bästa “narratives”.

Dess ram är som en västernfilm, följaktligen sålunda i lite countrytappning, men med ett distinkt inledande munspel av Dylan. Berättelsen innehåller nästan arketypiska västernkaraktärer, Jack of Heart, den charmanta tjuven som förbluffar samhället med sin charm så att de inte ens noterar vad som händer i bankvalvet medan triangeldramat eller ska vi kalla det fyrkantsdramat, för den onde karaktären Big Jim, en diamantgruvägare(!) är ju den som drar det kortaste strået: ”he was killed by a penneknife in his back”.

Det är en märklig historia, lätt att förväxla sig i. Det är en sådan historia som är krypterad in till absurdum. Vissa ord känns drivande för att berätta något som inte uttalats tydligt. Utan att gå in i detalj på handlingar kan vi konstatera att, trots att låten är så lång som den är, så är ordekonomin utsökt. Denna konst: att berätta mycket med väl valda ord, känns som en konst Dylan plockade upp på albumet John Wesley Harding och som han ger naturlig fortsättning på här. Det är också lätt att jämföra ”Lily, Rosemary and the Jack of Hearts” med den skivans långa story: ”The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest”, åtminstone till utförandet och formen.

8. ”If you say her, say hello” är därefter en återgång till det lite mer lättsammare materialet, om än liksom på resterande albumet, detta håller hög klass. Det är en sorgsen, smärtsam låt som handlar om den slutgiltiga acceptansen av förlusten. Åtminstone till ytan, det vill säga. ”She left her last early spring, is leaving there and here” konstaterar Dylan betraktande med smärtan fortfarande ekande. ”She still lives inside of me, we’ve never been apart”.

Låten är uppbyggd som en envägskonversation mellan berättaren och någon som uppenbarligen känner henne som brutit sig loss ifrån honom. Han redogör för lyssnaren hela händelseförloppet och förhör sig försiktigt om vad hon gör nuförtiden, vilket kan få en att känna hur nära hans känslor fortfarande är. Givetvis har lyssnaren inget svar att ge honom. If you get close to her, kiss her once for me. Always have respected her, for what she did, for getting free.”

Det är lätt att dra paralleller till andra låtar som Dylan skrev, återigen i mitten av sextiotalet. De där typiska Dylanska farväl-låtarna, de med det där kaxigt nonchalanta: ”Don’t think twice, it’s allright”, ”It’s not me, Babe” och ”She’s your lover now”. If you see her, say hello” antar en mer sorgsen ton och mognare hållning. Det är en av de låtar som jag tycker är absolut vackrast på albumet, men som känns så intensivt sorgliga, att jag helt enkelt har svårt att lyssna på dem.

9. ”Shelter from the Storm” tar oss tillbaka till det komplexa språkmässigt och till ett språk som känns förebåda senare album. Det finns nåt högtidligt, gammeldags arkaiskt, närmast bibliskt i språket, inte minst när han drar paralleller mellan sitt lidande och Jesus lidande på korset när kvinnan beskrivs ta hans törnekrona. Den är skriven helt i första person-form, med tio verser. Alla verser avslutas med titelraden, så på det viset är det ingen speciellt komplicerat skriven låt, och det blir lite upprepande, men det är en smaksak om man gillar det.

Hans resa har varit lång och tuff, och en kvinna erbjuder honom ”shelter from the storm”. Det får väl betraktas som en emotionell storm. Möjligen är det så här Dylan beskriver räddningen som giftermålet hade för honom 1965. ”Twas in another lifetime, one of toil and blood/when blackness was a virtue and the road was full of mud/I came in from the wilderness, a creature void of form/”Come in”, she said “I’ll give you/Shelter from the storm.”” Denna kvinna, hon som räddar honom, blir sedan inte den frälserska han behöver. ”Now there’s a wall between us, somethin’ there has been lost/I took to much for granted, I got my signals crossed.”

Det tycks som Dylan med det mycket bildrika språket hade ambitioner med låten. Personligen är det en låt jag har haft lite svårt att tycka var lika bra som de fyra inledningsspåren, men många tycker om den. För mig intensifieras den här typen av tematik framförallt på Street-Legal och får en musikalisk kontext som passar mycket bättre i mina öron.

10. ”Buckets of Rain” är albumets sista spår och det är en lättsam låt med en lättad Dylan. Han låter lättad över att lidandet är över. Trots det han sjunger om inte är upplyftande så låter Dylan nu som om all smärta äntligen fått komma ut. ”I like the cool way you look at me/Everything about you is bringing me/Misery”. ”Buckets of Rain, buckets of tears, I got all them buckets coming out of my ears” Det finns till och med lite humor inbakat i det. Han låter som han gjorde för tio år sedan igen.

”Buckets of Rain” är ingen speciellt komplicerad låt, men den passar verkligen in som en slutlåt. Det sista albumet hade behövt hade varit ett långt grandiost nummer a’la ”Desolation Row”. Därtill är det en fin liten låt.

Där slutar så ”Blood on the Tracks”. Det har varit en lång och emotionell resa, både för Dylan och lyssnaren. Trots att ”Blood on the Tracks” varit svår för mig att komma in i så inser jag idag givetvis dess genialitet. Det finns en briljant balansgång mellan enkelhet och unik komplexitet i låtskrivandet, något som går igen i musiken. Det finns en skön balans på låtkompositionen där de första fyra spåren är en sjuhelvetes resa in i en poets hjärna, alla bör räknas till Dylans starkaste låtar genom tiderna. Å andra sidan kan man antingen anmärka på att det blir lite monotont, eller hylla denna flytande övergång som något genialt i att upphäva tiden. Kanske kan det kännas lite framtungt somliga gånger, för andra halvan är inte lika stark textmässigt. Det är dock en mer musikaliskt variationsrik skara sånger.

Sen ska väl medges att ljudbilden inte är min personliga favorit när det gäller Dylan. Jag föredrar antingen ett rockigare sound, eller ett mer exotiskt sound a’la ”Desire” eller varför inte ”Street-Legal”. Det där är en smaksak beroende på vilken musikstil man föredrar, och även om ”Blood on the Tracks” inte är det album jag lyssnar mest på så lyfter jag likaväl på hatten åt ett mästerverk signerat Bob Dylan.