Wednesday, February 22, 2006

Another Side of Bob Dylan

Another Side of Bob Dylan

1964 var inte bara tiderna i förändring för att citera Dylans förra skivsläpp under samma år. Dylan hade blivit omåttligt hyllad som protestsångare, spelat vid marschen mot Washington 1963, spelat på Newports folkfestival med Joan Baez och varit i princip huvudattraktionen. Han hade hela folksångargänget under sina fötter. Dylan var en egensinnig artist, hursomhelst, och drogs redan när han gjorde ”The Times they are a-changin’” bort från hela folkfåran med dess simpla endimensionella föreställningar om rätt och fel. Dylan började söka andra vägar att utvecklas som artist. Poesin var en allt starkare inspirationskälla, och poeter som Rimbaud blev inspirationskällor för en Dylan som var hungrig på att utvecklas från ”finger-pointing songs”.

Resultatet blir att Dylans skrivande utvecklas mot mer impressionistiska metaforer, abstrakta beskrivningar av fenomen, där adverb och adjektiv ständigt söker en form som inte är självklar för det beskrivna: ”watery eyes”, ”pangs of your sadness” och ”cracked country lips” är blott tre exempel ur låten ”To Ramona” som exemplifierar denna nya stil. Det var något 2Dylan skulle komma att fila vidare med för att bemästra formen fullständigt på albumet ”Blonde on Blonde” med låtar som ”Visions of Johanna” och ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands”.

”Another Side of Bob Dylan” är den definitiva skivan där Dylan lägger protestsångandet bakom sig. I stort sett kan man säga att huvudtemat på albumet handlar om avståndstagande. Under samma period i Dylans liv sprack förhållandet med Suze Rotolo, och det blir därför lämpligt nog ett avståndstagande, ett farväl som är tudelat, och många av låtarna får härmed den dubbla tolkningsmöjligheten; den till en älskad och den till publiken. Dylans nyare, mer reflekterande låtar kom att kritiseras, om inte bland lyssnarna i folkkretsen, så av professionella tyckare. I ”Sing-Out” I 1964 skrev Irwin Silber att ”Dylan has somehow lost touch with people.” Det skulle dock dröja till nästa album, när Dylan plockade fram elgitarren, innan publiken också skulle börja ifrågasätta och tvivla, för att ännu senare börja skrika Judas.

Skivan är alltså inte en fullfjädrat klar övergång, men det är en övergångsskiva. Denna övergång, om man kan betrakta den som en sådan, tog tid på sig; även ”Bringing it all back home” är en övergångsskiva på ett sätt, i.o.m. att ena halvan är akustisk. Ett problem, enligt min mening, är att det blir ett stort fokus på vad Dylan INTE är på ”Another Side”. Dylan är inte en folksångare, inte enbart, vill konstateras. Detta konstateras i låt efter låt. Men vad är han? Vi får få tecken på vad som ska komma i dess ställe. Albumet heter ”Another Side”, som för att kontrastera det mot ”The Times” som var det tydligaste protestalbumet Dylan givit ut. Budskapet tycks här vara ”tänk själv!”. ”Dont follow leaders, watch the parking-meters” som Dylan mer träffande skulle uttrycka sig på nästa skiva. Men denna andra sida har egentligen inte någon tydlig substans. ”Another Side” blir närmast en ”The Freewheelin’ Bob Dylan 2”, då den väcker upp Dylans humoristiska sida åter (en sida som helt varit fjärran från ”The Times they are a-changin’”), den bygger vidare på det långa Stream-of-concioussness-skrivandet från ”Hard Rain”, den vädrar betydligt lättsammare nummer, samt att den tar ”farväl-sångerna” till sin spets. Vi tar en närmare titt på låtarna:



1.”All I Really want to do” startar skivan och här har något direkt förändrats sedan ”The Times They are a-changin’”. Dylan rabblar upp en massa saker som känns talade till en käresta, men som lika gärna kunde vara till hans publik. Denna upprepning går igenom de sex verserna, till slutpoängen: ”All I really want to do, is baby be friends with you”. En av de mer talande raderna är den näst sista:

I don't want to meet your kin
Make you spin or do you in
Or select you or dissect you
Or inspect you or reject you
All I really want to do
Is, baby, be friends with you
.”


Här blir det ett tidigt “statement” av Dylan. Gör mot andra som du vill att andra ska göra mot dig, är det logiska budskapet. Den raden är talande för att Dylan möjligen är en smula undrande och nervös inför hur hans nya texter ska uppfattas av den publik som han lärt känna som sin. Likaså talande är det lilla skrattet i den sista versen vid: ”I ain't lookin' for you to feel like me/See like me or be like me”, som antyder hur absurt Dylan ser det kollektiva tänkandet och tyckandet som. En passande, om än en ganska lättsam, öppningslåt på ett album som doftar av det självständiga tänkandet som präglar skivan.

2. ”Black Crow Blues” är en pianobaserad tolvtaktsblues, där Dylan låter visa upp fortsatt prov på sin humoristiska sida, utan att för den allt för väl maskera sina känslor. Den uppenbara tolkningen av låten är uppbrottet med Suze Rotolo: ”I woke in the mornin’, wanderin’, wasted and worn out, I woke in the mornin’ wanderin’, wasted and worn out, wishin’ my long lost lover will walk with me, talk with me, tell what it’s all about”. En smula annorlunda stil, med piano honky-tonkriff som välkommet nytt inslag. Även om låten hör till de mer lättsamma och enkla på skivan så är det likaväl ett trevligt litet spår.

3. ”Spanish Harlem Incident” består av ett härligt flöde av ord, en ton av erotik i betraktelsen över den omsjungna ”Gypsy Gal”. Denna tribut till en sierska är en av Dylans första kärleksfulla tributsånger till det latinska, ett tema som dyker upp titt som tätt och kulminerar på albumet ”Desire”. Det är en regelrätt tribut, där Dylan med ett härligt språk listar upp kvinnans attribut: ”Your flaming feet a-burnin’ up the street”, ”Your pearly eyes, so fast an’ slashin,/and your flashin’ diamond teeth”.

Dylan är uppenbart förälskad i betraktelsen av kvinnan, en musa som verkligen fått fart på hans språkliga associationer: ”on the cliffs of your wildcat charms I’m ridin’/I know I’m round you but I don’t know where”. Det blir nästan så att Dylan menar att han upphör att existera i hennes närhet: ”You have slayed me/You have made me/I got to laugh halways off my heals/I got to know babe, will you surround me/So I can know if I’m really real”.

En av mina favoritlåtar på albumet, som i all sin enkelhet bär de tydliga spåren av en låtskrivare som håller på att utvecklas. Det är samtidigt ett bevis för folkrörelsen att Dylan börjat skriva introverta låtar snarare än storpolitiska – det vill säga, han säljer sig.

4. ”Chimes of Freedom” är det definitiva steget. En fantastisk vision som tar protestsångandet till ett helt nytt perspektiv. Man skulle kunna hävda att det är en ”meta-protestsång” i sitt försök att se saker i ett större perspektiv än ”topical songs” någonsin gjort. Det är en anthem i samma anda som ”Blowin’ in the Wind” och ”The Times They are a-changin’” men befinner sig på en helt ny nivå skrivmässigt. Detta är en av Dylans texter som fungerar lika bra på papper som poesi och det är väl ingen hemlighet att jag är väldigt förtjust i den här låten.

Dylan älskar med sina ord genom detta utsökta exempel på briljant blandning av avancerad poesi och spontanitetens ordlekar. Sin berättelseram tar Dylan i hur ett par tar sin tillflykt under ett blixtoväder till en port. De ser och hör bilderna av orättvisor runt om i världen, och det är väl en rimlig tolkning att det här finns en gudomlig aspekt då det är vädermakterna som låter Dylans par i porten finna alla orättvisor. Den rimliga tolkningen är att endast genom Gud blir dessa orättvisor lagade: ”Chimes of Freedom” är ju beskrivningen av blixtarna, det är blixtarna som är frihetsskärvorna. Åskan är sedan det ljud som hörs, som tolkas i en syn: ”tolling for the rebel, tolling for the rake/toiling for the luckless, the abandoned an’ forsaked/tolling for the outcast burnin’ constantly at stake/An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing”.

Det finns knappt någon som är utelämnad i Dylans vision av vilka som skall få bättring: “the mistreated mateless mother”, ”the mistitled prostitute”, ”the lonesome hearted lovers with to personal a tale”, ”the aching ones whose wounds cannot be nursed”, “the countless confused, accused, misused, strung-out ones or worse”. Poesi och ordlek, var det. Till sin tematik är “Chimes of Freedom” en uppenbar efterföljare till “A hard rain’s a gonna fall”, och det är rent av tänkbart att betrakta detta oväder som just det hårda regnet Dylan talade om i den tidigare låten. Över huvud är väder en väl använd metafor för Dylan när det gäller att tala i större perspektiv.

5. ”I Shall be Free nr 10” är en tripp åt samma whacky håll som ”I Shall be Free” var på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. Här gör den mindre nytta, och denna reviderade upplaga har annan text och ”ny musik”. Stilen är samma talking blues och följer samma galna infall och lösa idéer staplade på varandra som den första ”I shall be Free”.

Personligen tycker jag den första är helt okej, även om det inte är en av hans bästa talking blues. Den här har jag rent av svårt för. Dylans sång är mer ansträngd, melodin är mindre melodiös, texten är på de ställen den är tänkt att vara rolig inte speciellt ofta det. Parodin på Muhammed Ali, då Cassius Clay, tillhör väl det som jag egentligen inte förstår det roliga med. Den är naturligtvis inte helt utan poänger; det kommer även politiska kommentarer (angående Barry Goldwater, en senator på högerkanten), och den har några sköna punch-lines, de kändaste kanske ”I’m a poet, I know it, hope I don’t blow it” och ”I’m gonna ride into Omaha on a horse, out to the country club and the golf course”.

Låten tycks som många andra verk syfta kommenterande på den rollen Dylan fått som protestsångarnas protestsångare, vilket han även här fjärmar sig ifrån. Det svåra problemet i låten blir rörigheten där teman och uttalanden mixats ihop på ett sätt som gör den ganska svår att få någon klar uppfattning om vad Dylan menat med sången.

6. ”To Ramona” är en av de s.k. kärlekssångerna på albumet, en stämningsfull lågmäld liten sak i valstakt. Den tar sitt ursprung i hur Dylan vänder sig till en kvinna som letts i någon typ av villfarelse, vilket i kontexten fungerar utmärkt som en av dessa ”goodbye”-songs, riktat till en älskare, vän eller folkmusikfolket. Tolkningen står som vanligt öppen i dessa låtar, den definitiva styrkan i dem.

Den vänder sig emot likriktigt tänkande och strävar att öppna den tilltalade Ramonas ögon för vad som sker. ”I see that your head have been twisted and fed, with a truth that just don’t exist”, försöker Dylan säga till Ramona. Samtidigt tar Dylan avstånd från det likhetstänkande och den närmast socialistiska anda som råder inom folkrörelsen. Därmed legitimerar han sitt sökande åt mer konstnärliga håll: ”I’ve heard you said many times that your’e better than no one, and that no one is better than you. If you really believe that you know you have nothing to win and nothing to lose”. Detta stycke skulle kunna vara en konversation mellan Dylan och Joan Baez i verkligheten 1964.

Dylan inser att det är olika världar som kolliderar och låter dock dessa olikheter förbli olikheter, hon måste gå sin väg, och han måste gå sin. Låten avslutas med en öppen famn och ett öppet sinne för människans fria val att välja sin väg, något som gäller såväl henne som honom:

” I'd forever talk to you/But soon my words/They would turn into a meaningless ring/For deep in my heart/I know there is no help I can bring/Everything passes/Everything changes/Just do what you think you should do/And someday, maybe/Who knows, baby/I'll come and be cryin' to you.”

“To Ramona” tillhör definitivt skivans bättre nummer, även om det maskerats in i en liten kärlekssång i ny kostym. Musikaliskt övertygar det också, till skillnad från en del annat på albumet.

7. ”Motorpsycho Nitemare” är en märklig historia, och med på en exklusiv lista Dylan-låtar som jag inte riktigt står ut med. Den har där sällskap med ”Wiggle Wiggle” och ”TV Talkin song”, båda märkligt nog från ”Under the red sky”. Kanske någon mer låt hamnar där, men de är lätträknade. Det är låtar som jag trycker FF på skivspelaren direkt den hamnar i närheten. ”I Shall be Free nr 10” och ”Ballad in Plain D” är nästan med nere i den kategorin också. Det är svårt att ge ett samlat omdöme med en sån fördömande basis, men jag ska ändå göra ett försök.

Den fria stavningen av Nitemare är ett exempel på Dylans försök att göra språket mer lättskrivet, ett slags lingvistisk vision som inte ledde så långt mer än till märkliga ”Tarantula”, en bok som definitivt inte är lättläst. Låten är en parafras på Alfred Hitchcoks ”Psycho” från 1960, och den ”komiska” handlingen går väl i ungefär samma anda, men utan finess. En märklig bagatell med enformig melodi och humor som inte funkar. Spola.

8. ”My back Pages” är skivans definitiva ”farväl proteströrelsen”-statement. Här utvecklar Dylan sina tankegångar på ett mycket tydligt sätt, till skillnad på att göra dem till metaforer: ”Chimes of Freedom” eller omskrivningar till råd: ”To Ramona”. ”My back Pages” tar fasta på Dylans EGNA övertygelser, och framförallt historia, även om den gör det med ett språk som aldrig är fantasilöst utan behåller samma nya spets och kreativa skärpa som det övriga albumet bär. Låtens arbetstitel, alternativa titel, kalla det vad ni vill är ”Ancient Memories”.

Vad Dylan ”tycks” göra, och jag skriver ”tycks” inom citationstecken, för skriften är så väl kamouflerad att man skulle kunna vrida på den, är att han beskriver sitt egna tillstånd i dåtid, att han ansåg att ”life is black and white”, då han hävdar att han hörde sig själv uttala dessa, vilket han nu kallar lögner. ”Fearing not that I’d become my enemy, in the instance that I preach/My excistence lead by confusion boats, mutiny from stern to bow/I was so much younger then/I’m older than that now”. Vad han med andra ord tycks mena är att han inte förstått att han skulle måla in sig i ett hörn genom att ta en så tydlig ställning. Med det antar jag att Dylan talar om en inställning hos sig själv som numer förändrats. Detta bekräftas bara av valet av låttiteln: ”My Back Pages”; en beskrivning av ens så att säga forna blad.

Språket är verkligen inspirerat genomgående i låten, även om musiken inte är genomgående genomtänkt, Dylan är lite fladdrig på hur han ska genomföra låten, låter improvisera lite vid några passager, och resultatet är inte så bra som det skulle kunna bli med en så viktig låt som det ändå måste ha varit tänkt som. Den tillhör ändå kärnan på albumet.

9. ”I don’t Believe You (She acts like we never met)” är en intressant könsrollsupphävande betraktelse av Dylan. Ett traditionellt kvinnligt perspektiv att vara den som kastades åt sidan efter en natt av romans (och vi måste komma ihåg att detta var 1964, så den kvinnliga sexuella frigörelsen låg ännu i sin vagga), så vänder Dylan på begreppen och antar den sårade älskarens roll. Kvinnan är skrupellös: ”Though we kissed through the wild blazing nighttime/She said she would never forget/But now morning’s clear/It’s like I aint here/She acts like we never have met.

Det är ett väldigt skickligt sätt att bryta ner förväntningar och fördomar som Dylan applicerar på denna sin omvända kärlekshistoria, som säkert har delvis självbiografisk inspiration, och jag tanker då på Suze Rotolo som försvann ifrån Dylans liv i samtidigt. Dylan kan bara inte begripa hur det som en gång var plötsligt inget betyder och försöker sig på att förstå fenomenet: ”If I didn’t have to guess/I’d gladly confess/To anything I mighta tried/If I was with her too long/Or have done something wrong/I wish she tell me what it is I’ll run and hide”.

I slutändan lönar det ändå inte, hans älskade är borta, och han kan bara bittert resonera: ”But if you want me to/I can be just like you/And pretend that we never have touched/And if anybody asks me: “Is it easy to forget?”/I say: “It’s easily done/You just pick any one/And pretend that you never have met”.

Inte för att det här är en av de mer komplicerade låtarna, varken text- eller innehållsmässigt så är det ändå en av skivans små guldkorn, dock skulle det dröja till den elektriska versionen 1966 innan låten gjorde sig allra bäst, där den försynta förundran väckts till vrede och sarkasm och verkligen visade upp sitt rätta ansikte.

10. ”Ballad in Plain D” är en märklig låt som kanske borde ha strukits. Det konstaterade Dylan själv långt senare i förordet till Biograph. Det är en hänsynslöst självexponerande låt, som på ett effektivt sätt lyfter fram Dylans ”another side”, nämligen skitstöveln Dylan. Han går till frontalangrepp mot Suze Rotolos syster Carla och kallar henne för ”parasite sister”. Det blir mest pinsamt för Dylan, som misslyckas kapitalt, det enda som han tycks åstadkommas är någon slags barnslig hämnd.

Så här självbiografisk skulle Dylan lyckligtvis inte försöka sig på att vara igen förrän han vuxit upp och lärt sig bemästra sina känslor någorlunda, då han istället skulle göra mästerverk av det med ”Blood on the TRacks”.

11. ”It ain’t me Babe” är en mycket mer lyckad låt, den är skriven i samma anda som ”Don’t think twice” som den forne älskaren som säger farväl. Här är han mycket värn om sin integritet i ett avståndstagande formulerat som en lista motiveringar över varför hon inte vill ha sångaren. ”Your’e looking for someone/who’s never weak but always strong/To protect you and defend you/whether you’re right or wrong”. Vilket Dylan gör tydligt under låtens gång, inte är han. ”It ain’t me babe, no no no, it ain’t me babe, it ain’t me your’e looking for babe”.

Låten är inte så lite ironisk och det finns en syrlig underton bakom det hjärtliga välmenande formuleringarna som först slår en: Bland det den forne älskaren krävt är bland annat: ”someone to close his eyes for you”, ”someone who will pick you up each time you fall” och i slutändan det ultimata ”someone who will die for you and more”, så det är inte med undran en ganska lättad sångare som står och bjuder farväl åt denna ”babe” som tycks märkligt lik i sin possessionsiver den kvinnliga karaktären i ”She belongs to me” på nästa album.

”It ain’t me Babe” är en lättsammare och mindre komplicerat skriven liten ballad som dessutom får tjäna som det slutliga avsteget från protestsångarfacket och de gamla fansen lika väl som det är en farväl-sång till en gammal älskling. Som på hela skivan är det denna dubbeltydighet som är dess utpräglade styrka. ”It ain’t me Babe” är en låt som överlevt länge, och som är flitigt använd av andra artister. Johnny Cash bland andra är en av artisterna som fastnade för ”It ain’t me Babe”.


Sålunda avslutas ”Another side of Bob Dylan”, med samma slags statement som öppnade det, om än i mindre försoningsfull ton. Det skulle efteråt kunna läsas in betydligt tydligare att Dylan var på väg åt ett helt annat musikaliskt håll. ”Another side of Bob Dylan” har kallats Dylans första rock-album, fast utan elektriska gitarrer. Det skulle fortsätta bana väg för Dylans nya skrivande, en surrealistisk variant där ordlekar och poesi blandas friskt.

Personligen hade jag väldigt svårt att tycka om ”Another side of Bob Dylan” vid tiden för inköpet. Jag fann albumet alltför avskalat, saknade det fulla rocksoundet som man skulle kunna föreställa sig många av låtarna till. En annan orsak var den ibland uppenbara bristen på repetitioner. Dylan hastade fram skivan under EN blöt kväll i skivstudion och det märks i vissa sånger. Detta att jämföras med ”The Freewheelin Bob Dylan” som tog ett år i studiotid att sammanställa (!). Jag har också väldigt svårt för somliga av låtarna som jag anser hör till de svagare Dylan givit ut på skiva. Detta ska kontrasteras med en samling låtar som är tidlösa och finns med oss än idag, såsom ”Chimes of Freedom”, ”It ain’t me Babe”, ”I don’t believe you” och i viss mån ”My Back Pages”. Kvarstår gör ett ganska ojämnt album, som skulle ha vunnit på lite repetering och lite albumurval. Kvar på stranden stod efter den slutliga sammanställningen bland annat ”Farewell Angelina” som passar in i tematiken utmärkt, samt en ofärdig variant av ”Mr Tambourine Man” som nog lämnades till ett bättre öde på nästa skiva.

Jag har idag en bättre uppskattning för albumet som ändå kan sägas följa ett inre samvetes röst om att ta sig bort från något gammalt, och gör det konsekvent igenom hela skivan utan att direkt bli tjatig om det. Det finns en albumkomposition som ser utmärkt ut med små och stora låtar i harmoni. Men slutomdömet blir ändå att ”Another Side of Bob Dylan” inte kommer att kommas ihåg som ett av Dylans stora verk.

Wednesday, February 01, 2006

The Freewheelin' Bob Dylan


The Freewheelin’ Bob Dylan

I begynnelsen skapade Bob Dylan ”Blowin’ in the Wind” och ”A Hard rain’s a gonna fall”. Och Bob Dylan såg att det var gott… Det känns nästan som musikhistoriens inledning, ungefär som skapelseberättelsen går till i bibeln. Nu fanns det ju rockmusik och folkmusik före Dylan, men rent lyrikmässigt är det nånstans här man kan börja spåra musikens utvecklingshistoria. Det är en mycket relevant plats att börja hursomhelst. Nu var ju The Freewheelin’ ingalunda Dylans första skiva. Det självbetitlade ”Bob Dylan” hade släppts året innan, men sålt riktigt dåligt med tanke på vilken satsning som låg bakom; den legendariska John Hammond stod bakom Dylan. Det började misstänkas att Hammond hade hittat en flopp. Men då kom alltså denna skiva, och helt plötsligt var allt omvänt. Bob Dylans kreativa geni lyste över jorden. Och Gud såg att det var gott.

Att förra skivan blivit en flopp var väl inte så konstigt. Intrycket var ganska spretigt. Dylan sade själv att han var missnöjd med skivan. Det var lite blues, lite gamla klassiker med nya arrangemang, någon egen låt, ingen riktig kärna. Inför nästa skiva hade Dylan ett helt pärlband egna kompositioner färdiga. En av låtarna hade redan gått och blivit en hit innan Dylan själv hunnit spela in den. Peter, Paul & Mary spelade in ”Blowin in the Wind” före Dylan fick chansen att göra sin egen låt på skiva. Deras ”In the Wind” innehåller dessutom två ytterligare Dylankompositioner, varav ”Don’t think twice, it’s allright” som bekant finns även på denna skiva. (Den tredje Dylan-kompositionen ”Quit your lowdown ways” är en outtake från ”The Freewheelin’ Bob Dylan” som senare återutgavs på ”The Bootleg Series vol 1-3. ) Förutsättningarna var således bättre.

”The Freewheelin’ Bob Dylan” spelades in under ganska lång tid, de första sessionerna var i april 1962 och albumets arbetstitel var ”Bob Dylan’s Blues”. Dylan spelade till en början in låtar som ”The death of Emmet Till”, ”Talking John Birch Paranoid blues”, ”Let me die in my footsteps” och ”Rambling gambling Willie” varav ingen skulle hamna på albumet. Inte förrän samma månad nästa år skulle de sista inspelningarna hållas, och Dylan hade då utvecklats och fått nya influenser. Albumets mix av stilar och mix av låtar är ett vittne om tidens gång och ger skivan karaktären av den oslipade diamanten den.

På ”The Freewheelin’ Bob Dylan” (fritt översatt den hjulande Bob Dylan) framträder låtskrivaren Dylan, den unge ironiska/satiriska samhällsbeskådaren Dylan, humoristen Dylan. Det är ett väldigt tacksamt paket. I synnerhet genom sin humor tror jag Dylan vann mången åhörare. Han säger sanningar, han ställer viktiga frågor (”How many times must a man turn his head?”), men det är ändå med en dos av humor. Det är ett politiskt album med låtar om frihet och låtar om krigshetsare och låtar om apokalyptiska framtidssyner. Men bortom allt det där, har vi ändå en hjulande berättare, som sjuder av skaparglädje. Han ser allt annat än dyster och mörk ut på albumcovern. Den klassiska bilden av honom och dåvarande flickvännen Suze Rotolo, arm i arm, strövandes längs New Yorks gator är en verkligt klassisk bild. De ser kära ut. Det är den öppna, fria, lättsamma Dylan som bortsett från texternas komplexitet framträder.

Det är svårt att inte låta sig imponeras av Dylans mångsidighet på ett så tidigt album, och hur han ändå får det att fungera. Redan så ung som 21 visar han prov på att bemästra många olika typer av låtskrivande, allt från talking blues till retoriska anthems till kärlekssånger. Det blir ganska mycket olika typer av musik, vilket gör att The Freewheelin’s kärna vissa gånger kan fly från blickfånget. Det man ändå kanske måste se som kärnan i det hela är ”låtskrivaren, skaparen Dylan”. Det är kärnan på ”The Freewheelin’”. Kanske har albumet något många spår och något spår som är lite överflödigt, t.ex. känns de två covers Dylan gör mot slutet av skivan som lite filler-mässiga, även om han gör bra versioner av dem. Men på det stora hela är ”The Freewheelin’ Bob Dylan” ett mini-mästerverk. Vi tar väl och tittar på låtarna.

1. ”Blowin in the Wind” måste vara Dylans mest kända låt. Det blev en nationalsång för sextiotalsgenerationen med sitt underliggande frihetsbudskap. Det är en till språket väldigt enkel låt som ställer en rad frågor. ”How many roads must a man walk down, before you call him a man?” ”How many times must the cannonballs fly, before they are forever banned?” är några av de ståndpunkter Dylan tar i denna enkla hymn.

Det är en enkel låt, men en genialisk på samma gång. Visst, alla har hört den, vi har fått höra den på musikskolor och så vidare och många är säkert genuint trötta på den, men om vi ska till kärnan, så är det en smittsamt bra låt. Det känns egentligen väldigt svårt att sitta och bedöma den utan att ha varit med i början av sextiotalet i medborgarrättsrörelsen. Och dess storhet ligger i frågan. Det är en filosofisk låt. ”Blowin’ in the Wind” är den av alla Dylans låtar som andra artister gjort egna versioner på mest. www.bjorner.com anger 375 kända covers på ”Blowin’ in the Wind”, vilket ska jämföras med t.ex. ”Like a Rolling Stone” med 172 covers eller ”Knockin on Heavens door” med 150 covers.

2. ”Girl from the North Country” är en kärlekslåt, där Dylan, till synes åtminstone, minns kvinnor från sitt gamla Minnesota. Han är fjärran därifrån nu och ber lyssnaren (inte ett direkt sällsamt knep från Dylans sida; samma tema finns på ”If you see her, say hello”) att kontakta kvinnan och se till att hon har det bra.

Please see that her hair hangs long, for that’s how I remember her best” säger Dylan till lyssnaren, och det är väl inte mer än rimligt att föreställa sig någon Echo Hellstrom på andra sidan. Dylan fjärmade sig dock från tanken att det skulle vara skrivet för någon speciell kvinna och uttryckte att det var skrivet för alla kvinnor ”from the north country”. Diplomati och Dylan… ja det går väl så där. En liten fin låt är det, och arrangemanget är sparsamt. Det är en låt Dylan skrev under sin tid i England (hans första Englandsvisit, långt före de mer spektakulära turnéerna 1965 och 1966.) Dylan spelade bl.a. teater och snappade upp lite engelska folkmelodier, som den till den här: en adaption av ”Scarborough Fair”.

3. ”Masters of War” är en av de mest kompromisslösa låtar Dylan skrivit. Ett totalt avståndstagande och en total avsky visas upp i denna låt om vapentillverkare. Det fanns denna tid när Dylan verkligen var politiskt aktiv, åtminstone i sitt låtmaterial. Det känns lite konstigt att höra nu.

”Masters of War” tar skarpt ställning mot vapentillverkare och de som profiterar på krigföring. Dylan uttrycker några skarpa rader angående det:

You that never done nothin'/But build to destroy/You play with my world/Like it's your little toy”. I slutstycket önskar Dylan också livet ur dessa profitörer: “And I hope that you die/And your death'll come soon/I will follow your casket/In the pale afternoon/And I'll watch while you're lowered/Down to your deathbed/And I'll stand o'er your grave/'Til I'm sure that you're dead”.

En väldigt ensidigt arg och hatisk sang, olik något annan Dylan skrivit senare. Även arga låtar som ”Like a Rolling Stone” eller ”Ballad of a Thin Man” går aldrig så långt som att önska livet ur sina fiender. På sätt och vis är det både styrkan och svagheten hos ”Masters of War”. Den blir väldigt stark, men den kan kännas lite naiv och endimensionell. Det är något osofistikerat barnsligt i just den önskan om att stå vid graven och se krigsprofitörerna som sänker mitt eget slutomdöme om låten.

4. ”Down the Highway” är på inget sätt en klassiker i likhet med de förra tre låtarna. Den känns i efterhand ganska utfyllnadsmässig. Det är en låt som Dylan inte direkt luftat. Den anges som en av låtarna som aldrig spelats live enligt Internetsidan http://web2.uqat.uquebec.ca/tremblas/live.html

Låten spelas som en blues, inte direkt något nytt, om saknad efter ens älskade som är ”off in some far off land”, vilket gör det lätt att dra associationer till Suze Rotolos Italienvistelse. Musikmässigt påminner den om materialet Dylan använde till sin första skiva. Skickligt gitarrspel, tja. Det är väl inte så mycket mer att säga om denna utfyllnad?

5. ”Bob Dylan’s blues” var arbetsnamnet på skivan som nämnt. Den startar med en liten introduktion av Dylan om låtens tillblivelse: ”Unlike most of the songs nowadays that are being written uptown in Tin Pan Alley, that’s where most of the folk songs come from nowadays, this one, this isn’t written up there, this one is written somewhere down in the United States”.

Det känns som Dylan ställer upp de två alternativen som poler, Tin Pan Alleys smäckra kärlekslåtar och uttänkta melodier mot den riktiga musiken, bluesen i det här fallet. Tin Pan Alley utvecklades under sista hälften av 1800-talet och hade sin storhetstid i början av 1900-talet med sångskrivare som Irving Berlin och George Gershwin.

6. ”A Hard Rain’s a-gonna Fall” är låten som lyfter upp låtskrivaren Dylan till en nivå som ingen kunde anat att folksången skulle nå. Det är en omarbetning av en engelsk folkvisa/barnsång: Lord Randall, där uppbyggnaden ser ut ungefär likadant, dock helt omarbetad i sitt innehåll. Dylan hade hittat influenser på håll som låtskrivare i hans generation inte kunnat drömma om. Och samhällskritisk, apokalyptisk och enigmatisk som ingen annan var närheten av.

Det är uppbyggd som en mardrömsvision av en värld som har gått förlorad, en uppenbarelse om en apokalyps. Robert Shelton beskrev låten som ”flashing chains of images” i sin bok ”The life and music of Bob Dylan” och det är väl en passande beskrivning. På ett sätt är det den första i raden av låtar som ”Chimes of Freedom”, ”Gates of Eden”, ”Desolation Row” och långt senare ”Foot of Pride”. Låten sågs när den dök upp ur glasögon som var färgade av kubanska missilkrisen. De som hörde texten ”visste” att den handlade om den post-apokalyptiska synen efter kärnvapenkatastrofen gjort sitt, och länge blev det den vidimerade tolkningen av låten. Dylan har hela tiden bestridit att det skulle handla om något ”atomregn” och betraktar man texten lite närmare så finns det goda skäl för att tro att Dylan talar allvar.

Låten består av ett samtal mellan en utfrågare och den s.k. ”blue-eyed son”, som är berättaren. ”Blue-eyed sons” syner är brutala och mörka och vittnar om en värld i förfall. Första versen beskriver tydligt denna förstörda värld: ”six crooked highway”, ”seven sad forrests”, ”dozen dead oceans” är bara några exempel. Numreringarna är inget isolerat tema, de har ett språk som närmast känns bibliskt, som Dylan återanvände i ”Seven curses”, en outtake från ”The times they are a-changin’”. Andra versen beskriver synerna, rent visuellt. Det är en våldsam värld: ”newborn baby with wolves all around it” och ”room full of men with their hammers all bleeding”, med maktlösa män vid makten: ”…ten thousend talkers with their tongues all broken” och rasism: ”I met a white man that walked a black dog”.

I slutändan är ”Hard rain” ändå en premiss för ”Slow Train” många, många album senare. Det är en religiöst laddad låt, där det hårda regnet ändå är en allegori för syndafloden mycket snarare än något atomregn. Och som det i bibeln sägs, syndafloden kom med vatten, nästa gång kommer det i eld. I första mosebok förstör Gud städerna Sodom och Gomorra genom att låta svavel och eld regna från himlen. Det om något är ett hårt regn. De bibliska kopplingarna kommer tydligt i slutet av låten där utfrågaren frågar ”blue-eyed son” vad han ska göra: Dylan kontrar, som om han vore denne blue-eyed son med en rad rader som tycks referera till Jesus: ”I’ll walk the depths of the deepest black forrest, where the people are many and their hands are all empty”. Det är till de fattiga han återvänder, likt en Messias-figur, vilket i sin tur antyder att utfrågaren blir en Guda-gestalt. Det blir inte sista gången Dylan ikläder sig själv messias-kläderna. Och Dylan lovar: ”I’ll know my song well before I start singing, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard rain’s a-gonna fall”. En av Dylans allra bästa sånger, och en av de mest bestående i hans reportoar, skriven i den späda åldern av 21 år. Man häpnar.

7. ”Don’t Think Twice, It’s Allright” är också en mycket speciell låt som visar upp en sida i hans låtskrivande som kommer att utvecklas mycket de närmaste åren. Det kan sägas vara den första ”farväl-sången”, den som låter som en kärlekssång men som i själva verket är ett slags anti-kärlekssång. Dylan har skrivit många låtar på ungefär samma tema med mindre variationer, men det hela återkommer hela tiden till ”Goodbye is too good a word, babe/So I’ll just say Fare-thee-well”.

Det är en på sätt och vis elak sång med underliggande ironiska motiveringar till varför han ger sig av. De ligger där latenta, men är nog så syrliga om man bara lyssnar: ”So it ain’t no use in calling out my name babe/Like you never did before” och ”I ain’t sayin’ you treated me unkind/You could’ve done a lot better, but I don’t mind/You just kinda wasted my precious time/But don’t think twice it’s allright.Just lättheten med vilken han avfärdar ett förhållande är givetvis en påklistrad attityd, en försvarsmur av verklig sorg, men det gör inte det faktumet att han avfärdar det mindre elakt.

Det är en mycket vacker sång, en av de definitiva höjdpunkterna på skivan med spektakulärt gitarrsound, och i Dylans deltagande röst finns inga spår av ironin från 1965-1966, bara ömhet, vilket får låten att betraktas ur ett helt annat ljus än vad texten egentligen är. Denna inkongruens är låtens absoluta styrka, anser jag.

8. ”Bob Dylan’s Dream” är en berättelse om förlorad ungdom och oskuld. Dylan inleder den med att han reser västerut (möjligen en sann redogörelse, eftersom Dylan reste tillbaka till Minnesota under den långa inspelningen av ”The Freewheelin’ Bob Dylan”), somnar på tåget och drömmer en dröm som gör honom ledsen. Det som är smärtsamt är att sakar och ting inte består. Dylan tar oss tillbaka till barndomens Hibbing och ”the first few friends I had”. Dylan berättar om tankar som alla som växt upp och förlorat sina vänner genom åren säkert har tänkt: ” I wish, I wish, I wish in vain/That we could sit simply in that room again.”

En inte alls märkvärdig låt, på något sätt, men Dylan kände nog att en tribut till sin verkliga historia var på sin plats efter fabler om sitt liv som tivoliarbetare i New Mexico osv.

9. ”Oxford Town” är den protestsång, och i det här fallet kan man verkligen betrakta det som en protestsång, som märks minst i sällskapet på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. En låt om James Merediths kamp för att få studera på Mississippis universitet, campus låg i Oxford town. Meredith, en svart student nekades studera som Dylan i låten beskriver det ”All because the colour of his skin”, vilket ledde fram till ett av de viktigare genombrotten i medborgarrättsrörelsen i USA. President Kennedy ställde sig bakom Meredith och för att han skulle få studera fick hundratals poliser, ordningsmän och etc. vara med och se till att allt gick lugnt till. Det gjorde det inte. Mobben var rasande över faktumet att en svart man skulle få studera på deras älskade vita universitet och efterdyningarna ledde till oroligheter och två personer dog till och med.

”Oxford town” är en ganska medioker och rättfram historia som inte fått mycket eftermäle som någon klassiker. Det är ett tidsdokument, som Dylan på sitt vanligt rättframma sätt (när det gäller protestsångerna) framför.

10. ”Talkin’ World War III Blues” är den första av skivans två Talking-blues, en teknik inte helt ovan den unge Dylan. Han hade redan skribblat ner ”Talkin’ Bear Mountain Picnick Massacre Blues”, Talkin’ John Birch Paranoid Blues” och ”Talkin’ New York Blues”, varav den sistnämnda hade kommit med på hans debutskiva. Det är ofta humoristiska, musikaliskt upprepande talsjungande bluesnummer, ganska långa, berättande, reflekterande betraktelser över händelser. I just denna variant vaknar Dylan upp ur en dröm där han är ensam kvar på jorden. Som Dylan uttrycker sig på sitt mest humoristiska sätt:

Well, the whole thing started at 3 o'clock fast,
It was all over by quarter past.
I was down in the sewer with some little lover
When I peeked out from a manhole cover
Wondering who turned the lights on.”

Detta skulle indikera det som tolkare av Hard Rain ville se, nämligen kärnvapenkrigets fasa. På väldigt kort stund är Dylan helt plötsligt ensam kvar, bortsett från några människor han träffar på i sin promenad runt staden. Dessa är dock inte direkt är förtjusta i hans närvaro, de springer iväg och skriker eller skäller ut honom.

Självironiskt, satiriskt, underfyndigt: Dylan visar upp ännu en annan sida av sitt låtskrivande som ger fog för titeln ”The Freewheelin’ Bob Dylan”. Detta är väl den låt som mest präglar albumets titel och själ. ”Talkin World War III Blues” funkar fortfarande mycket bra, den har inte förlorat sin komiska spets, Dylans levererande av slutklämmen i varje vers, nästan som punchlines.

11. ”Corrina, Corrina” är skivans första cover, och bortsett från att det är en välarrangerad låt med band i bakgrunden och en välsjungen låt så är det ingen Dylan-komposition. Den hamnade som B-sidesingel när skivan gavs ut, vilket kanske är förståeligt, den gör sig nog mer väl för radio än många andra av låtarna på skivan. Bortsett från det så är det inte speciellt intressant att betrakta lyriken i ett Dylan-sammanhang och jag betraktar låten som en filler och smått onödig att använda när så många av Dylans egna låtar sorterades bort.

12. ”Honey Just Allow Me One More Chance” är nästa cover och speciellt intressant tycker jag inte den är heller. En av de kortare kompositionerna som nästan uteslutande utgörs av orden ”Honey Just Allow Me One More Chance”. Spolar vidare.

13. ”I Shall Be Free” som avslutar albumet är den andra av de lättsammare ”Talking Blues”-låtarna och det är kanske inte så konstigt att Dylan ville avsluta ett album han skulle kalla ”The Freewheelin’ Bob Dylan” med ett lite lättsammare stycke.

Helt till synes osammanhängande företeelser betraktas av Dylan. Många är tagna från klassiska ”I got a woman”-trådar, med variationer som berikats av Dylans fantasi. Andra beskriver händelser som är nästan surrealistisk komik. ”I catch Dinosaurs, I make love to Elisabeth Taylor, catch hell from Richard Burton” avslutas t.ex. låten, och det är i den tonen hela låten har gått.

Det mest anmärkningsvärda är väl stycket där Dylan får en svart målarburk i huvudet och tvingas sitta längst bak i badhuset, vilket tycks vara en given referens till medborgarrättsrörelsen och de svartas situation som Rosa Parks var med och förändrade genom att vägra sitta längst bak på bussen. Det må hända finnas fler uttänkta tankar i texten, men den är ganska rörig och ärligt talat, långt ifrån mina favoriter.

Så avslutas då lite snöpligt ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, ett genombrottsalbum för Dylan såväl som låtskrivare och som mångsidig artist. Det är givetvis både styrkan och svagheten med albumet att det spretar åt väldigt många håll: dels framträder en bild av en artist som inte riktigt kan sitta still och köra samma grej hela tiden, dels framträder bilden av en artist som är långt ifrån sina ambitioner ännu. På vägen har han blivit en av de mest nyskapande låtskrivarna inom den amerikanska musiken, oavsett genre, detta på bara ett album.

”The Freewheelin’ Bob Dylan” har givetvis åldrats en del. Somliga av de mer medborgarrättsbetonande låtarna känns naturligtvis inte aktuella på samma sätt som de gjorde 1963. De har blivit en del av historien. Men verk som ”Hard Rain” och ”Don’t Think twice” har överlevt utan en rynka, de förblir lika aktuella över 40 år efter att albumet släpptes, och det, om något, måste ses som en styrka i Dylans låtskrivande.

På det hela är inte ”The Freewheelin’ Bob Dylan” ett lika bra album som hans allra bästa. De låtar som kan anses klassiska; ”Hard Rain”, ”Blowin’ in the Wind”, ”Don’t Think twice”, ”Girl from the North Country” och ”Masters of War” framträder samtliga på första halvan av skivan, vilket skapar en enorm framtunghet. Andra halvan tycks mest bestå av utfyllnadslåtar, vilket är väldigt synd i.o.m att Dylan skrivit låtar som lätt hade kunnat platsa här, jag tänker i synnerhet på ”Let me die in my footsteps”. Meningen med att ha två coverlåtar med på skivan ser i efterhand inte direkt genomtänkt ut, då de inte lyfter albumet utan bara fyller ut det. All kritik skall dock ses i ljuset av att denna klassiska skiva var Dylans genombrott och stora triumf. En utmärkt skiva, bortsett från sina barnsjukdomar.