Friday, January 11, 2008

Slow Train Coming



Slow train coming

1979 var det dags för Dylan att chocka sina fans igen, möjligen rent av hårdare än han chockat dem när han bytte sin folksångarimage för rockstjärnans. Dylan, rockstjärnan hade nu gått och blivit Born again-kristen. Han hade gått med i Vineyeard society, (vad som inte kan kallas annat än en sekt), och publicerade låtmaterial som predikade mot olika tendenser i samhället, varnade för moralens sönderfall och pekade på den yttersta dagen. Det är som det låter tungt att ta emot ett sådant budskap strax efter budskapen från det glada sjuttiotalet. Därför har ”Slow Train” setts som början till Dylans dvala under åttiotalet. Men för att nyansera bilden en aningen så var aldrig ”Slow train coming” en skiva som slaktades vid fotknölarna. Kritiken var ganska blandad. Försäljningen gick till och med bättre än för ”Blood on the tracks” eller ”Blonde on Blonde”. De verkliga reaktionerna lät vänta på sig till nästa skiva, den helt och hållet gospelartade ”Saved”, dök upp. När även tredje skivan ”Shot of Love” bar spår av en nyfrälst artist var många av Dylans kärntrupper ordentligt uttröttade. Och då hade de uthärdat en Dylan som i c:a 1,5 år envetet dessutom vägrade spela sina äldre, icke-religiösa låtar live. Många tröttnade och lämnade Dylans beundrarskara. Det var gud för hela slanten. Men det skall inte glömmas bort att Dylan genom denna övergång också samlade på sig nya fans. Kristna av olika riktningar fann nu hans musik, och under några år var Dylan det bästa som hänt kristendomen sedan Jesus. Den attityden skulle väl snart släppas, men faktum kvarstod att många blev kvar i Dylanfåran även sedan Dylan slutat spela in religiösa skivor.

Dylans omvändelse i perioden var total, han till och med predikade på spelningarna. Genom tillgång till gamla bootlegs från denna era har jag kunnat återuppleva den mycket bisarra händelseutvecklingen och Dylans helt förändrade persona. Det är efter detta som Dylan sakta men säkert blir allt mer talträngd och sparsmakad med utläggningar på scenen, även om han i ärlighetens namn alltid haft perioder med mer eller mindre pratande på scenen. Den kristna perioden, och denna skivan i synnerhet ska hur som helst inte underskattas. I synnerhet denna första skivan är en guldgruva att utforska. Låt mig förklara:

Tematiken på albumet handlar om människors värderingar, handlingar och den yttersta dagen. Bibeln har sällan eller aldrig varit lika närvarande på ett Dylanalbum som det är här, så det är bäst att vi bär med oss den goda boken när vi sätter oss och tittar igenom låtarna närmare. Men det kommer vi till snart, några få iakttagelser innan bara: Titeln är vald att representera Jesus återkomst på jorden. Det är en långsam färd, men den kommer en vacker dag, känns det som att Dylan skulle mena. På omslagsbilden illustreras det av en teckning där rallarna hinner lägga rälsen medan (det extremt långsamma) tåget närmar sig dem. Moraliseringen finner på albumet stort genomslag, vilket inte ses som det allra mest creddiga Dylan gjort. ”Gonna Change my way of thinking”, ”Gonna have to serve somebody” och ”Do right to others” är typexempel på en ny generation av finger-pointing-sånger av mäster Dylan, dock helt utan den ungdomliga naivitetens försvarsargument. Dock måste jag säga att skivans helhet blir till något större än delarna för sig, i synnerhet om man bryter ner dem i sina minsta beståndsdelar: texten och musiken. Tematiken är genomarbetad och koncis. Det finns en komromisslöshet och konsekvens här som gör skivan till en av Dylans tydligaste tema-skivor, något som aldrig kan vara ett minus.

Till sin hjälp för albumet tog Dylan Mark Knopfler, känd från Dire Straits, för att få soundet modernt i dåtidens elektronika. Följden är oväntat lyckad. Mark Knopfler gör ett toppjobb med att få ”Slow Train Coming” att låta som ett helt annorlunda Dylanalbum. Knopfler togs också in på ”Infidels” och gjorde väl okej ifrån sig där med, dock tog Dylan ifrån honom slutliga kreativa ansvaret där. Något annat på albumet som är oväntat bra är Dylans sång. Vi visste redan tidigare att han var kapabel märkvärdiga sånginsatser, sällsynt livgivande. Här följer Dylan upp den fantastiska sången på ”Street Legal” på ett helt legitimt sätt. Han vann följaktligen också sin första grammy för bästa manliga vokalist, genom låten ”Gotta serve somebody”.

Mycket skulle kunna tilläggas om de värderingar Dylan antar här, somliga rätt svåra att försvara i efterhand. Mycket fördömanden, somligt som nästan angränsar rasism eller sexism, men det är ändå inte möjligt att värja sig från Dylans budskap bär med sig. Han menar blodigt allvar, och hans sång accentuerar hur viktigt budskapet är. Hur Dylan hamnade här är en mer intressant fråga. En lång resa från sin första rockchock 1965, som avstannade vid motorcykelolyckan påföljande år för att tas upp igen 1974 ledde fram till ett äktenskaps slut, en annan slags krasch. Dylan vände sig då mot en andligare sida, och troligtvis genom umgänge med andra likasinnade drogs Dylan in i denna kristna sekt. Några riktigt klargörande redogörelser från dessa år har jag egentligen aldrig stött på och kan därför bara spekulera över hur det kom sig att Dylan plötsligt fanns här. Dylans egna redogörelser över att nåt fans som kastat ett silverkors på scenen som han känt sig tvungen att ta upp, vilket skulle ha lett fram till konversionen känns som bara halva sanningen. Troligare är en långsiktig process där intensiv bibelläsning kombinerat med ett antal kriser lett fram till drastiska beslut. Sällskap spelar också in, vi vet att många av medmusikanterna Dylan engagerade vid dessa år var mer eller mindre likasinnade. Det är inte helt orimligt att tänka sig att det inte var något direkt övervägt utan saker snurrade fortare och fortare runt 1978 och till slut fann sig Dylan stå i en helt ny position, medlem av en biblisk sekt, predikande som aldrig förr. Men vi kanske ska ägna det gamla mindre uppmärksamhet och istället glädjas åt den sköna musik det ledde till. Vi tar väl en titt på låtarna?

1.Gotta serve somebody är inledningsspåret och Dylan lägger versen rätt så tydligt här: ”Well, it may be the devil or it may be the Lord/But you're gonna have to serve somebody.” Själva låttexten har inte så mycket analysvärde. Det är en ganska straight-forward låt där Dylan exemplifierar sin poäng med olika slags människor som i slutändan måste tillbe någon: ambassadour to England or France, Rock and roll addict, a young turk, somebodies landlord, city councilman taking bribes on the sida... osv. Från den högste höge till den lägsta låga insisterar Dylan på att protagonisterna måste välja sida och visa vilken herre de ska tjäna.

Det roligaste i låten är just detta Dylaneska exemplifierande där allt märkligare karaktärer med märkligare bisysslor får paradera för att Dylan ska föra sin poäng i hamn. På så vis är låten Dylansk nästan anno 1965. Men faktumet att Dylan återgår till sin förenklade form av lyrik påminner snarare om Dylan anno 1963.

Detta är också låtens stora poäng. Bortsett från det så har vi Dylans sång (som vann en grammy som nämnt) och en ovanligt melodiös och rockig 12-bar blueslåt med utsökt refräng som godbitar i en låt som egentligen inte ens närmar sig de djup Dylan haft förmåga att penetrera i sin tidigare sångkatalog. I sin essens är låten aningens upprepande och tjatig, gränsande till irriterande i sitt hårdnackade budskap. Men Dylan övertygar ändå.

2. Precious Angel är nästa låt och här närmar sig Dylan sitt ämne med stor precision och saklighet. Här närmar sig också Dylans låtskrivande en nivå som är respektingivande och som trots periodens medelmåttigheter ändå producerade så vassa verk som ”Every grain of Sand”. Precious Angel påminner en smula om den låten som skulle dyka upp på skivan ”Shot of Love” två år senare. Det är en smått ödmjuk Dylan vi möter, som vänder sig till en kvinnlig figur, möjligtvis en verklig kvinna, men mer troligt är att det handlar om en idealbild, en ängel? Dylan beskriver hur denna ”kvinna” fick honom att inse att han varit blind i sitt tidigare liv. Första versen belyser detta på ett magnifikt sätt: ”Precious angel, under the sun,/How was I to know you'd be the one/
To show me I was blinded, to show me I was gone/How weak was the foundation I was standing upon?”

Men låten handlar inte enbart om omvändelsen, för det får man förmoda att den handlar om iaf. Det är också en beskrivning på hur omvärlden ter sig för Dylan anno 1979. Han har helt gått in i det kristna, och känner att intresset för andra religioner har tagit överhanden, synnerhet bland hans yrkesfränder, kan man förmoda (en tanke om Lennon och Harrison dyker osökt upp i huvudet): ”You were telling him about Buddha, you were telling him about Mohammed/in the same breath./You never mentioned one time the Man who came and/died a criminal's death.” Låten innehåller några av de bästa raderna på skivan, de som visar att Dylan verkligen bemästrar denna typ av låtar och att han brinner för saken, tänker i synnerhet på den mäktiga och nästan bibliska: ”Can they imagine the darkness that will fall from on high/When men will beg God to kill them/ and they won't be able to die?”

3. I believe in You är en ganska rättfram låt om trons makt och inneboende styrka, ett sorts deklaration över att tron överkommer alla hinder. Dylan närmar sig gud med en slags orubblig fasthet: ” I believe in you when winter turn to summer,/I believe in you when white turn to black,/I believe in you even though I be outnumbered./Oh, though the earth may shake me/Oh, though my friends forsake me/Oh, even that couldn't make me go back”.

Samtidigt finns något a-religiöst i låten. Gud nämns aldrig, och objektet för hans tro förblir hela vägen i ett dunkel, varför låten skulle fungera utmärkt i en sekulariserad kärleksförklaring till valfri kvinna likaväl. Detta är säkert en medveten strategi från Dylans sida, ty även om han skrev religiösa låtar så fanns det väl något tänk av låtskrivartaktik med i spelet. Låten är dock ingen av de mest intressanta att dissekera då den som sagt är ganska rättfram och talar för sig själv. Det finns några Dylanska motsatser såsom den i exemplet ovan (winter turn to summer) t.ex. men annars inte så mycket poetiska spetsfundigheter heller. Finns helt enkelt inte så mycket att läsa in mellan raderna. Den lyfts dock av Dylans inspirerade sång, utsökt här precis som på resten av skivan.

4. Slow Train är en av de där Dylanlåtarna, om inte den Dylanlåten jag snöade in mig på någonstans i Dylanfascinationens gryning. Dess status är fortsatt hög i min Dylanbok. Det faktum att många av raderna i texten är en smula, ehm, förbryllande har inte solkat ner dess stjärnglans för mig. Tillsammans med Changing of the Guards och Foot of Pride utgör den exempel på Dylans mästarlåtar från 78 och 83. Kanske är det rent av denna låt som fick mig att gå från att vara your-everyday-Dylan-lyssnare till att bli Dylannörd kategori 6 på fullt allvar.

Sällan är Dylan så bra när hans indignation över omvärlden tar överhanden. Här är en i alla meningar samhällskritisk och samhällskommenterande sak, där Dylan formligen spyr galla på omgivningen. Vi tar några exempel:

”Sometimes I feel so low-down and disgusted/Can't help but wonder what's happenin' to my companions,”

”Man's ego is inflated, his laws are outdated, they don't apply no more,”

”Fools glorifying themselves, trying to manipulate Satan”

Det finns flera bra exempel som vi ska närma oss. Vad Dylan talar om är ett tema som kommer att få logisk uppföljning tre album senare i den mörka samhällsskildringen Infidels. Redan här tangerar Dylan liknande teman, vargar i fårakläder, människor som har förlorat all förmåga till tro och bara ser ekonomiskt på saker och ting, falskheten som breder ut sig. Ta bara ”They say you lose your inhibitions, follow your own ambitions/They talk about a life of brotherly love/ show me someone who knows how to
live it. ”

Vad är det som sker med samhället som är så degenererat att Dylan måste konkludera varje vers med att gudståget och den yttersta dagen, som Slow Train får lov att symbolisera, närmar sig? Anarkin breder ut sig på bred front, i människors hjärtan och i USA i stort. Vi får av Dylan veta att shejker styr och ställer som om de vore kungar i en kommentar som nästan känns lite smårasistisk. Kanske har Dylan här oljekrisen i åtanke, då shejkernas makt vid 1979 borde varit rätt etablerad.

Kanske är Slow Train ändå aningen för rättfram för att höra till de bästa av Dylans alster från denna era, men jag har väldigt svårt att komma ifrån energin och Dylans smått fantastiska sång på detta spår. Så på så vis så hör den väl ändå dit, antar jag. Och min favoritrad väntar till den allra sista versen, men därmed inte sagt att jag begriper hur Dylan tänker här. Jag är bara så begeistrad av fraseringen i raden ”Well, my baby went to Illinois with some bad-talkin' boy she could destroy/A real suicide case, but there was nothin' I could do to stop it,” ungefär lika begeistrad är jag över makten och den lyriska styrkan i slutklämmen i samma vers, där Dylan tycks parafrasera Sam Cookes (What a) Wonderful world: ”I don't care about economy, I don't care about astronomy/But it sure do bother me to see my loved ones turning into puppets,/There's a slow, slow train comin' up around the bend.” Obeskrivligt bra.

5. Gonna change my way of thinking låter väldigt ösig och bra vid en första inlyssning, och säkerligen vid en andra och tredje. Om man bara bortser från att hela tematiken känns lite påflugen och snäsig så har man inget att förlora på att lyssna på låten. Men om man som jag måste sitta och analysera låtarna kommer man aldrig ifrån att det är här som Dylan har sin mest pinsamma stund på albumet. Tematiken går ut på att han ska ändra sina banor, starta ett nytt sunt kristet liv. Men egentligen handlar det mer om hur världen har sprungit iväg och blivit galen. Dylan förfasas över hur det ser ut där ute och garanterar att han ändrat sig iaf. Låten är traditionell 12-bar blues till formen och gör inget större väsen av sig mer än att det låter väldigt trivsamt när Dylan och Knopfler och kompani leker ihop.

Kanske kan man ta titeln och temat som ett slags förklaring över hela albumet, ty detta är ju just vad Dylan gör iom ”Slow Train coming”. Han förklarar det redan i första versen: ”Gonna change my way of thinking, make myself a different set of rules”. Vidare raljerar han om världens tillstånd av idag anno 1979, utan att specificera sig som i föregående låt. Den allmängiltiga hållningen gör att ”Gonna change my way of thinking” dels är lättare att ta till sig samt svårare att verkligen älska.

6. Do right to me baby (Do unto others) är Dylans bibelpredikan på albumet. Här antar han helt enkelt den gyllene regeln, om ni känner den. Hursomhelst går den som så att ”Behandla andra som ni själv vill bli behandlade”. Detta är temat i Dylans låt, som han lägger fram, utan några större krusiduller. Principen finns i flera av världsreligionerna med nästan snarlika ord. Men denna kristendomsprincip, är alltså Dylans fokus här.

Låten byggs upp som en lång lista över saker Dylan inte vill råka ut för: ” Don't wanna judge nobody, don't wanna be judged,/Don't wanna touch nobody, don't wanna be touched./Don't wanna hurt nobody, don't wanna be hurt,/Don't wanna treat nobody like they was dirt.” Dessa typer av exempel alternerade med versen där Dylan konkluderar att rätta vägen är att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Detta är en av de mer lättolkade spåren på skivan, även om de inte är några rena labyrinter någon av dem.

7. When you gonna wake up? Är nästa låt och Dylan låter traditionen få fortsättning när han raljerar om omvärldens eviga problem när lösningen är så enkel och heter Jesus Kristus. Liksom några av sina kollegor här på albumet medför den problem inför en mer intellektuell Dylanlyssning, ty det finns inte en sån att göra här. ”When you gonna Wake up?” är straightforward som straightforward blir. Dylans fokus blir den stora behållningen för någon som inte är lika fast i sekterism som Dylan var 1979.

Världens desillusionering tar Dylan hand om perfekt här, några rader bränner än: ”You got men who can't hold their peace and women who can't control their tongues, /The rich seduce the poor and the old are seduced by the young.”. Det känns effektivt och med styrka. Dylan övertygar såsom han gjort på andra låtar på albumet, mer med sin pondus än sin lyriska briljans. Detta är något ovanligt och det är viktigt att tänka på det när vi går igenom Dylans katalog. Samtidigt kan jag inte ogilla upplägget. Mästarens fordrande stämma hörs.

8. Man gave name to all the animals är näst sista spåret och skivans definitiva outsider. Har tonen än så länge varit allvarligt och konfronterande så skiljer sig detta verk å det grövsta från sina föregångare. Dylan lägger an en betydligt lättsammare ton, utan att direkt göra avkall från Bibeln. Detta märks i refrängen där Människan skall bestämma sig för hur djuren skall namnges. I sista versen dyker den för syndafallet relevanta ormen upp:

”He saw an animal as smooth as glass
Slithering his way through the grass.
Saw him disappear by a tree near a lake . . .”

I det stora hela är det väldigt banalt. Rimmen varifrån djurens namn härleds är simpla och naiva, såsom Dylan regredierar till en femårings nivå. ”He saw an animal leavin' a muddy trail,/Real dirty face and a curly tail./
He wasn't too small and he wasn't too big./"Ah, think I'll call it a pig." Är ett tydligt exempel på detta. Någon större lyrisk briljans vågar vi inte utlova för kommande Dylananalytiker.

Låten är egentligen rent av barnslig såsom den barnvisa den är. Hur den hamnat i så dogmatiskt sällskap som den har gjort är egentligen den stora gåtan. Kanske kände Dylan att det blev ganska mycket av det hårda agitatoriska bibelmässandet, och ville ha en lättare ton mot slutet av skivan. Vi vet inte detta. Personligen har jag tidvis haft väldigt svårt att se charmen med den, även om det säkert finns en sådan charm. Bara Dylan kan ro i land med en sådan låt på ett sådant album. Och vi får ju heller inte glömma att detta inte är hans enda besök i barnvisebranschen, stora delar av albumet ”Under the Red Sky” från 1990 bär ju samma prägel.

9. When he returns är Dylans smått fenomenala avslutning av albumet, en låt som lät för tankarna till en outtake från ”Infidels” 1983, nämligen ”Blinde Willie McTell”. Tematiskt har de inte många gemensamma nämnare, däremot är soundet och ackompanjemanget ganska snarlikt. Dylan med raspig och sorglig röst, ackompanjerad enbart av piano. Först hade Dylan upplevt att låten inte var HAN. Han ville inte framföra den själv, utan menade att körsångerskan Carol Dennis, sedermera Mrs Dylan, skulle sjunga låten. Han ändrade uppfattning och väl är väl det, ty detta är ett storverk.

Lyriskt hör den till tidens stordåd av Dylan, med rikliga referenser i olika bibelverser, och språket flyter fram med en elegans som övriga albumet bara tidvis och i vissa fraser kan matcha. De likheterna med ”Blinde Willie McTell” leder till en annan senare sång: ”Every grain of Sand”, för liksom den låten har Dylans berättare i ”When he returns” ett öppet sinne, en ödmjukhet inför tron som inte annars infinner sig särskilt ofta på albumet. Det finns ett uppöppnande och fromhet här som egentligen är första exemplet av Dylans mer hyllande låtar på albumet ”Saved”. Tidigare har han alltid haft ett halvt tongue-in-cheek-leende berett även när han gjort sig som mest utsatt i sina låtar, eller så har där funnits aggressiv ironi, känslor av vanmakt och vrede, något, här finns bara en man som öppnar upp sitt hjärta inför något större. Det finns en storhet i detta också.

Uppbyggnaden är annars lik albumet i övrigt, här finns en enkelhet och uppbyggnad av olika situationer till vilken Dylan applicerar sin tes, en tes som typiskt nog för albumet aldrig utmanas eller kompliceras i senare verser. Rikheten i bilderna Dylan skapar för oss är ändå nog för att uppskatta lyriken: ”The iron hand, it ain’t no match for the iron rod/The strongest wall, will crumble and fall, to a mighty God”, är ett spännande exempel, ”Surrender your crown on this blood-stained ground/ take off your mask, He sees your deeds, He knows your needs even before you ask” är ett annat. Tematiken beskriver Dylans egen förvirring i de märkliga tidevarven, kombinerat med alla människors (får man förmoda, då alla situationer inte direkt passar in i Dylans privata liv)och hur den högre makten ändå har en större plan för allt. ”Of every earthly plan that be known to man, He is unconcerned,/ He's got plans of His own to set up His throne/ When He returns.” Av låtarna är det nog egentligen bara ”Slow Train” som jag håller lyriskt starkare eller jämnstarka med ”When he returns” på detta album.

Det är nu hög tid att sammanfatta albumet och vad vi kan konstatera överst är väl att Dylan inte ska läsas så mycket mellan raderna här som han ska annars. Slow train coming är Dylans kanske mest rättframma skiva. Sällan har han skådats så naken och så villig att lägga ut tydliga riktlinjer för eventuella följeslagare. Det är vidare en dogmatiskt skiva, det måste sägas. Det är också en fantastisk skiva, soundmässigt och temamässigt. Sällan har något fått bli så enhetligt som Slow Train coming i Dylans händer. Man kan reta sig på Dylans religiositet och i vår okristna tid är det väl synnerligen vanligt, men man måste ändå respektera och känna aktning för Dylans ställningstagande i denna svåra tid som slutet av sjuttiotalet hade erbjudit honom. Han hade skilt sig, han hade gått rockvägen två gånger och fått smaka på en hel del narkotika och kritik. Som tänkande och kännande människa valde Dylan religionens väg. Den skulle inte direkt komma att vara men den skulle få stor effekt på hans konstnärskap under dessa år.

Somliga förstår alls inte storheten i dessa tre album: den så kallade born-again-trilogin. Det är en felaktig och förenklad sammanhopning först och främst. Som jag ser det finns det två born-again album: detta och ”Saved”. ”Shot of love” som ibland klumpigt slås ihop med dem hör inte dit. Det hör snarare till en annan tid, närmare att koppla ihop med ”Infidels”. Det var också inför ”Shot of love” som Dylan slutade upp med sitt mässande på scen och sin envisa tanke att bara spela born-again-låtar på spelningarna. ”Slow Train” lägger versen, eller rälsen om man får raljera, medan ”Saved” ägnar sig åt klockren gospel. ”Shot of Love” är snarare sekulär, ägnar sig åt mycket som inte ryms inom religionens ramar. Dock tar den, liksom ”Infidels” upp religiösa teman på ett tydligt sätt, men att ta upp religionens teman var inte direkt ovanligt för Dylan så här dags.

”Slow train coming” är den bästa av de tre skivorna i min mening. Kanske av den enkla anledningen att ”Saved” är FÖR enkelspårigt hyllande och ”Shot of Love” för spretig och i avsaknad av tydligt mål. Visst, på ”Slow Train” finns det inte mycket att undersöka när man ska analysera låtar och så, men det finns en stämning på skivan som är svåröverträffad. Från den första bilden man får: den tecknade bilden av rallarna med rälsen och det långsamma tåget, via Dylans olika uppvisningar i den kristna tron så har man att göra med något väldigt konsekvent. Detta är ett rent verk i den meningen. Och jag tycker den ibland får orättfärdig kritik av oförstående sekularister. De förstår inte storheten i ett sådant här verk. Det finns något mellan raderna ibland som man måste ta till sig och beakta. Och detta är onekligen en sanning när det gäller ”Slow Train coming”.

2 Comments:

Blogger Savela said...

Han gör det igen... Fantastisk analys, Valjus. Mycket bra.

Har själv ett ganska bra förhållande till skivan i fråga, tycker att den fått oförtjänt dålig kritik. Precis som du skriver så lämnar inte många sånger alltför mycket till fantasin, men trion "Gotta serve somebody", "I Believe in you" och "When he returns" hamnar i min bok bland Dylans bästa verk. Den förstnämnda var förövrigt den sång som fick mig att köpa "Very best of Bob Dylan"... Resten är historia som man säger.

11:02 AM  
Blogger Savela said...

P.S: Soundet är kanske ett av de mest välproducerade i Bobs diskografi. Knopflers gitarr! Wow!

11:03 AM  

Post a Comment

<< Home