John Wesley Harding
John Wesley Harding
”Pinad under folkmusikerna, korsfäst, nästan död och begraven, nederstigen till det lugna familjelivet, på tredje dagen återuppstånden…” Så skulle Dylans historia kunna uttryckas som en parafras till trosbekännelsen. Återuppstånden. Det är nyckelordet för ”John Wesley Harding”, ett album som är så fjärran tidsandan den kom i, så fjärran den väg Dylan själv vandrat bara året innan. Det är vid en blick i backspegeln ett fullt logiskt och naturligt album.
Likt Jesus går nämligen inte Dylan att känna igen när han återkommer. Han gör det i tystnad, närmast som en främling även inför dem som kände honom. Efter den beryktade motorcykelolyckan 1966 drog sig Dylan undan offentlighetens ljus. Han slutade turnera, flyttade till lugna (då lugna) Woodstock för att leva familjeliv. Men musiken fanns alltid kvar. Fascinationen inför den musikhistoria han förtrollats av som ungdom var inte borta. Han slutade inte skapa musik. Tvärtom blev han mer intresserad och kunde ägna sig mer åt musikens rötter. Den här dök upp ur tomma intet, med ungefär noll marknadsföring, enligt rykten enligt Dylans egna order. Inga singlar valdes ut. Albumet dök bara upp.
Hans nya sånger är ackustiska, sparsamma med ord, lågmälda, fokuserade – vartenda ord har betydelse. Dylan har bantat ner det surrealistiska svävande nästan hallucinogena språket och snarare närmat sig rötterna igen. Det var Dylans syfte att försöka ha ett språk på skivan där inget var överflödigt, allt skulle föra handlingen vidare, och det kan inte nog uttryckas hur väl han lyckats. Språket är så rent och följande sina versmönster som något Dylanalbum någonsin. Varje låt på skivan bortsett från den långa berättelsen om ”Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” utgörs av tre verser, symmetriskt byggda efter versmått. Detta är något helt nytt och helt unikt för Dylan, ett sätt han aldrig arbetat på före det eller efter det. Det är också ett tecken på hans absoluta styrka som poet, låtskrivare, berättare, kalla det vad man vill, att han kan byta mellan helt olika typer av låtskrivande så flytande och ledigt som han gör mellan ”Blonde on Blonde” och ”John Wesley HArding”.
Men ”John Wesley Harding” är mer än den lättsamma ytan, därmed skiljer den sig markant från gammal folkmusik. Under orden finns mycket spännande. Bakom texten ligger ofta undertexter av svårtolkad och andlig, nästan religiös underton. Det är ingen slump att albumets initialer är JWH som är tre av bokstäverna som utgör det hebreiska ordet för Guds namn: (JHWH). Tilläggas skall också att enligt den judiska filosofin får inte guds namn aldrig uttalas eller skrivas ut helt och hållet. Kanske förklaras avsaknaden av en bokstav det. Bibelreferenserna i låtarna är flertaliga. I synnerhet är det gamla testamentet som behandlas, om inte direkta citat så åtminstone i andemening. Låtar som ”Ballad of Frankie Lee and Judas Priest”, ”All along the watchtower”, ”Dear Landlord” och ”I pity the poor immigrant” har Dylananalytikerna hittat flertalet bibliska referenser i.
Ett annat tema som går rakt igenom albumet är det gamla USA, det som Dylan fascinerats så redan i begynnelsen av sin karriär. Vilda Västern dyker upp på sina håll, det doftar 1800-tal av flertalet låtar. Den moderna världen är någonstans fjärran. En av Dylans stora styrkor är att han kan binda ihop det bibliska med det gamla västern och skapa en symbios, som om de två världarna vore ett: ett fjärran Amerika. Moderniteten finns inte på albumet. 1967 existerar inte här. Det hallucinogena psykadeliska subkulturella är så fjärran som fjärran kan vara. Detta är ett album som kunde vara gjort hundra år tidigare, eller ännu tidigare.
Dylan väver in underifrån-perspektivet, sitt patos, i låtarna på ett mästerligt sätt, från anti-hjälten ”John Wesley Harding” som i Dylans version står på de rättrådigas sida, till lösdrivare i rättvisans klor, till immigranter, luffare utan familj och vänner. Dylan vrider och vänder på hur han fångar dessa karaktärer i blickfånget: ibland igenkännande, ibland ironiserande. Huvudpoängen är ändå det stora deltagandet för samhällets svaga. Det finns en inbyggd allegori över ett förlorat Amerika, förlorat i modernitetens våld, förlorad i ett galet Vietnamkrig, förlorad i inrikespolitisk polarisation, som Dylan fjärmar sig från genom att vända blicken bakåt och vända blicken inåt. Det gamla Amerika, bibeln och i slutändan kärleken ger vägledning framåt mot något bättre. Nu bör vi titta närmare på de enskilda låtarna:
1.”John Wesley Harding” är den första låten, och likaså titelspåret. Det antyder att det finns en särskilt tanke bakom denna till ytan ganska enkla lilla sång om denna historiska revolverman från Texas. Själva låten blir ingen regelrätt livsberättelse över Hardins öde (Dylans efternamn är felstavat). Snarare blir det en tribut, där Hardin/Harding förvandlas till en slags antihjälte. Han antar karaktären av den rättvise laglösa i en värld och tid där lagen är orätt. Enligt Dylans beskrivningar: ”was a friend to the poor” “He was never known to hurt an honest man” och “he was always known to lend a helping hand”.
Det är på inget vis något ovanligt med dessa Dylans tributer till män utanför lagens råmärken. ”Joey” om mafioson Joey Gallo är ett annat exempel från skivan ”Desire” som kom 9 år senare. Tidigare exempel är outtaken ”Rambling Gambling Willie” om Wild Bill Hickock. Av dessa är Harding den mest idealiserade, inte bara är han moralisk överlägsen sin tid i Dylans version, han är också omöjlig att spåra upp, nästan bärandes superhjältekrafter försvinner han ur handlingen: ”He was never known to make a foolish move”.
Det är svårt att på blott tre korta verser se hur Dylan tänkt sig JWH fungera som en kod för hela albumet i sig. Nyckeln borde ligga i beskrivningarna av Harding som antar rebellisk underton, en slags ledargestalt för de svaga i samhället, som står mellan dem och en orätt lag och ordning. Det finns väl något Messiaslikt i Dylans Harding i den meningen, men det är ändå svårt att dra definitiva växlar. Som enskild låt är det inte en av de mest lyckade på skivan, även om den har en trevlig melodisnutt.
2. ”As I went out one morning” är en mer komplicerad historia, som likt förra låten är uppbyggd på tre korta verser, vari Dylans berättare strövar runt på Tom Paines ägor, noterar en ungmö i kedjor, men när han erbjuder sin hand så noterar han i en märklig role-reversal hur ”I knew that very instant/She ment to do me harm”. Vidare frestar flickan berättaren med att erbjuda sig själv i utbyte att de flyr söderut, varpå hela handlingen får sin (anti)klimax i att Tom Paine kommer rusande och beklagar sig över den märkliga flickans agerande.
Det är helt uppenbart att här finns någon form av undertext av betydelse, så bisarr är händelseförloppet som Dylan beskriver. Tonen i låten påminner om en fjärran tid, och Tom Paine, en av den amerikanska revolutionens ledande gestalter, levde på sjuttonhundratalet. Ungmön i kedjor ger därmed konnotationer av slaveriet. Att Dylans berättare är chockerad över förslaget efter sin första kontakt med flickan stämmer säkert väl överrens hur en vit nobel man skulle reagerat med att få såna förslag.
Tom Paine var också en central figur för fritänkande och individualism, Dylan fick t.ex. 1964 Tom Paine-priset för sitt bidrag i medborgarrättsrörelsen. Dylan kände sig dock som bekant redan då fånge i sina egna ord, vilket hela denna lilla låt skulle kunna utgöra en allegori för. När Tom Paine märker vad som sker rusar han fram till Dylan: ””I’m sorry, Sir” he said to me. ”I’m sorry for what she’s done””. Hur den än tolkas är det en av skivans allra mest intressanta låtar.
3. ”I dreamed I saw St. Augustine” är berättad som en dröm där Dylans berättare låter den gamle kyrkofadern och teologen anta en martyrroll, en roll som han i verkliga livet aldrig fick prova på. Gamle Augustinus levde och frodades och blev med tidens mått mätt riktigt gammal. Men i Dylans låt beskrivs han som en martyr som framträder i Dylans dröm.
Martyrskapet som fenomen är centralt i låten: ”No martyr is among ye now, whom you can call your own” säger Augustinus i låten. Detta tycks tyda på en andlöshet, som Dylan reagerar mot, en tolkning som stärks av raden “looking for the very souls whom already had been sold”. I sista versen beskriver Dylan en känsla av desillusion då han noterar att han själv var bland de som hade ihjäl Augustinus: ”I put my fingers across the glass and bowed my head and cried”. Och så slutar låten, utan att lyssnaren egentligen blivit klokare över hur något sådant skall tolkas. Noterbart är att Dylan här använder gamla folklåten ”I dreamed I saw Joe Hill tonight” som inspiration till titeln. Inte en av de mer lyckade låtarna på albumet, dock, dess svårtillgänglighet drar ner omdömet.
4. ”All along the watchtower” har egentligen som enda låt på albumet kommit att räknas till Dylans bestående verk, och till Jimi Hendrix förtjänst. Själv har jag lite svårt för Hendrix version. Gitarrspelet drar uppmärksamheten från texten, som förtjänar närmare titt. En spöklik ballad i tre verser om en konversation mellan två karaktärer: jokern och tjuven.
I de första två verserna beklagar sig den plågade Jokern inför den mer luttrade och cyniska tjuven. ”Business men they drink my wine, plowmen dig my earth”. Tjuven kontrar: ”No reason to get excited” och ”There are many here among us who feel that life is but a joke”. Sista versen behandlar Babylons undergång som den berättas om i Jesajas 21 kapitel i Bibeln.
Dylananalytikerna har pekat på hur Jokern och Tjuven utformar en diad av oskuld och världserfarenhet som pekar på en inre konversation hos olika sidor av Dylan. Jokern, det vill säga den tidiga Dylan, gick på en mina när det gällde karriären och kändisskapet, Tjuven har lärt sig att överleva i en hänsynslös värld (”Surviving in a ruthless world” var för övrigt arbetsnamnet på skivan ”Infidels”). Det skulle förklara ”business-men” som skivbolag och managers och ”plow men” som fans och kritiker. Jag kan köpa dessa teorier om låten, men det är ändå en fråga hur sista versen knyter ihop det hela. Här existerar inte längre karaktärerna. De har utbytts av kaos, vildkatter som morrar, kvinnor springer fram och tillbaka och två ryttare närmar sig. Dessa har tolkats som tecken på ett annalkande förändring, när undergången kommer.
Vad försöker Dylan göra med denna betraktelse; kommentera om hur han själv i likhet med andra människor bygger upp en individualism som leder till förfall och sedan kommer undergången, och förändringen? I Dylans fall har denna förändring i så fall lett till en radikalt ändrad stil och leverne. En intressant och mångtydig låt som säkert kan finna betydligt fler tolkningsvarianter. Den kan med fog räknas till Dylans stora klassiker alla gånger.
5. ”Ballad of Frankie Lee and Judas Priest” är det nummer som sticker ut mest av alla på albumet, om inte annat så via sin längd: Till skillnad från majoriteten av låtarna som är runt 3 minuter så är ”Ballad” över fem och en halv minut. Den är dessutom den av låtarna som inte följer trevers-mönstret. En lång betraktelse över hur en man faller för frestelser och går under; för att sedermera avslutas av några av Dylans fåtaliga sedelärande budskap: ”Well the moral of this story, the moral of this song, is simply that one should not be, where one does not belong”. Vidare uppmanar Dylan människor: ”If you see your neighbour carryin’ something, help him with his load” samt “Don’t go mistaking paradise for that home across the road”.
En märklig och intressant låt, uppbyggd som en gammal fabel, där handlingar får konsekvenser och slutar med en typ av sanningssägande, där man har använt ett fiktivt skeende för att lägga någon slags moralisk grund. Det är något unikt i Dylans låtskatt. Hela låten är ett enigma, väldigt tolkningsbar. Felet som karaktären Frankie Lee just gör i låten är det som Dylan berättar om i slutet: han tror att paradiset är hemmet på andra sidan vägen.
Karaktärerna är intressanta ur en analyssynpunkt: Frankie Lee är ju uppenbarligen inte guds bästa barn: han antar nästan karaktären av en gammal västern-lycksökare som inte tror på något andligt: ”I don’t call it anything” säger Frankie Lee om paradiset. Hans vän; karaktären Judas Priest, antar snarare en frestare. Det är han som lurar Frankie Lee in på girighetens bana, i något som påminner om spel och dobbel: ”Judas quickly pulled out a roll of tens and placed them on the footstool, Just above the plotted plain, sayin’, ”Take your pick, Frankie boy, my loss will be your gain””.
Det är vidare Judas Priest som försvinner och när Frankie Lee finner honom i sitt sökande hittar han honom vid ett hus. Judas Priest säger: ”It’s not a house… it’s a HOME”. Därpå är Frankie Lee förlorad. Man kan bara anta vad det är för hus/hem som har ett kvinnoansikte i varje fönster… Efter mycket förlustelse dör Frankie Lee. Judas Priest får formen av frestaren, ungefär som när Djävulen frestade Jesus i öknen. Frankie Lee är dock mänsklig och går under.
Inte så lite allegorier med Dylan och den livsstil han levt före sin motorcykelkrasch finns givetvis att läsa in här, och det är inte långsökt att tänka att Dylan såg sig själv i rollen som Frankie Lee, mer än en aning. Mången Judas Priest hade säkert passerat hans väg, i form av Albert Grossman om inte annat. Många har aningen svårt för dessa obskyra, långa historier av Dylan som egentligen har så mycket mer undertext än vad som går att läsa in, en låt i samma anda är väl ”Lily, Rosemary and the Jack of Hearts”. Själv är jag vansinnigt förtjust i det mystiskt lagda språket där händelser inte är lika klara och tydliga som det till en början anas. Hårdrockbandet Judas Priest (märkligt sammanträffande) tog för övrigt sitt namn efter denna ackustiska Dylanlåt. En av skivans självklara höjdpunkter.
6. ”Drifters Escape” är nästa låt, som egentligen tar vid där ”Frankie Lee and Judas Priest” slutar. En ”drifter” alltså lösdrivare står inför rätta och rättegången tar sig alltmer kaotiska former: ”Inside the judge was steppin’ down, while the jury cried for more” är Dylans beskrivning av rättegången, som närmast liknas vid en häxrättegång. Sin konklusion får det hela spektaklet genom ett gudomligt ingripande: en blixt slår ner i tingshuset och lösdrivaren kan passa på att rymma.
Liksom i förra låten tycks det finnas en hel del personliga allegorier, där Dylan i den tolkningen skall ses i lösdrivarens roll och där hela musikscenen och i synnerhet folkmusikkretsen ska ses som domare och jury. En inte helt ovanlig roll att ikläda sig i, lösdrivaren, var en av Dylans främsta fascinationskällor i sin inledande karriär. En intressant låt, helt klart en av de starkare på skivan.
7. ”Dear Landlord” är skriven som en vädjan till överheten, vilken denna överhet nu må vara. Dess öppenhet för tolkning är dess styrka, det kan sålunda bli att Dylan vänder sig till Gud, sin publik, sitt skivbolag, sin manager Albert Grossman osv på en och samma gång. Subtiliteter finns det dock inte plats med på en så öppenhjärtig låt:
”All of us, at times, we might work too hard/to have it too fast and too much/ and anyone can fill his life up/with things he can see but he just cannot touch”.
Det är sålunda en ganska rak bekännelse, en rak vädjan, från en man som har vunnit insikt och mogenhet. Inte ett av de mer glittrande numren på skivan, även om det är en liten fröjd att lyssna på denna långsamma pianobaserade sak.
8. ”I am a Lonesome hobo” är en av de mindre låtarna på skivan, men likväl viktig för bibehållandet av tematiken. Dylan ikläder sig här rollen som luffaren som genom att han inte litade på sin broder förpassats till samhällets utkanter: ”But I did not trust my brother/I carried him to blame/Which led me to my fatal doom/To wander off in shame”.
Ett inte helt ovanligt ämne för en låt, mycket av bluestraditionen går ju ungefär i samma linje, men Dylan kommer undan med det genom hur han knyter an till albumets tematik, dels känslan av den gamla västern, dels moralismen och det lite åldriga språket som ger sken av en svunnen tid. Inte skivans starkaste nummer dock.
9. ”I pity the poor immigrant” är en ganska öppet ironisk låt där Dylans berättare antar tonen av någon ”på insidan” som blickar ut mot de som kommer in och klandrar deras leverne i påklistrat omtänksamma ordalag. ”I pity the poor immigrant/Who wishes he would’ve stayed home” och ”Who passionately hates his life/And likewise fears his death”.
Ironin i hela upplägget märks på sättet som Dylan ganska tydligt utifrån berättarens synvinkel projicerar beteenden som är lika vanliga på insidan: ”who eats but is not satisfied/who hears but does not see/who falls in love with wealth itself/and turns his back on me”. Bortsett från den lilla snurrfinten som noteras vid första lyssningen tycker jag inte låten har något mer att säga därutöver.
10. ”The Wicked Messenger” är nästa låt, en långt mer intressant och tolkningsbar sak. Dylan berättar om ett sändebud som kommer och sprider olyckssaliga nyheter för omgivningen. Ett sändebud som tycks vara sänt av ovan, eller å sina egna vägnar: ”When answered who had sent for him, he answered with his thumb, for his tongue couldn’t speak but only flatter” är Dylans beskrivning av saken. Även senare antyds att budbäraren är stum. I andra versen kommer budbäraren med en lapp där meddelandet som väcker stor olycka står: ”The soles of my feet, I swear theire burning”. (och vilken fantastisk mening det är!!)
Detta meddelande präglas av en stark undergångsstämning. Som jag tolkar det har sändebudet direktkontakt med Gud och detta meddelande ska antydas som att undergången är nära. Själarna vid mina fötter, jag svär de brinner. Den yttersta dagen är här. Inte helt ovanligt att få med undergångslyrik av Dylan, de tidigaste exemplen ”It’s a hard Rain’s a gonna fall” och ”When the Ship comes in” är ungefär i samma linje. I denna låt vill dock folket inte höra på det örat alls.
Det tycks nästan som om Dylan själv går in i rollen som budbäraren, ty det finns inte så lite likheter med hur Dylan antagit en självmedveten eller självomedveten roll som Messias-gestalt. Martyren Dylan spelar han på på flera håll på albumet, han som dog i sin strävan att dela med sig av sin vision, men liksom i verkligheten tyckte folk-publiken: ”If you can’t bring good news, then don’t bring any”.
11. ”Down along the Cove” är låten där albumet förrändras. Kanske har Dylan tagit till sig rådet på föregående låt och släpper helt och hållet undergångstematiken och det perspektiv av social medvetenhet och outsiderskap som funnits på övriga skivan. Helt plötsligt är vi inne i en traditionell kärleksballad, som är svår att tolka djupare än på ett ytplan.
Det är definitivt en medveten tanke att avsluta albumet med denna och nästa låt, så stor skillnad är det på dem och resten av skivan, kanske inte musikaliskt, men tematiskt. Dylan har gått vidare, och även om det är en fröjd att efter en ganska tung prövning få höra en gladare Dylan, så är det inte skivans tyngsta låt direkt.
12. ”I’ll be your baby tonight” tar vid där ”Down along the Cove” slutar. Till skillnad från de övriga låtar som är tre verser så är den här med tre verser och en brygga. Dylan tar den simpla kärleksballaden till sin spets och får till och med med ett moon/spoon-rim i det här.
Det är inte mycket att tolka det här på, och var och en får känna som hon/han vill om det här, men jag tycker Dylan avslutar albumet på ett utmärkt sätt. Han har gått igenom de teman och ältat saker, kan rent av tyckas. Nu är han fri från det förflutna, fri från sina bojor och sina plågoandar. Återstår är att vårda kärleken. Det är signifikativt att de två sista låtarna på skivan väldigt väl skvallrar mycket om vilken väg Dylan skulle komma att välja musikaliskt på sin nästa resa. Countryns ande svävar tungt över ”Down along the Cove” och ”I’ll be your baby tonight”. Nästa musikaliska resa tar ju oss raka vägen in I countryns hjärta och själ med “Nashville Skyline”.
”John Wesley Harding” är ett mästerverk. Det går inte att komma ifrån detta faktum när man närmare 40 år senare analyserar skivan. Den är på intet sätt ett skrytsamt mästerverk a
Det ska sägas att det tog tid att hitta storheten med ”John Wesley HArding”. Det var en av de första Dylanskivorna jag hade i min ägo, men inte det första som lärde mig älska Dylan. Det var svårtillgängligt. Det kanske är därför jag nu långt senare kan uppskatta det så mycket, dess enorma djup och rymd har bara blivit bättre av tidens tand. Fortfarande hittar jag nya intressanta saker på skivan som jag aldrig sett eller hört. När man rangordnar Dylanalbum, vilket måhända är dumt, men mänskligt, så kommer John Wesley Harding alltid att hamna för långt ner, för som det är när man rangordnar så brukar låtarna ges företräde, och faktum är att låt för låt så är inte JWH ett av de bästa albumen. JWHs styrka ligger mellan låtarna. Bortom dem. I djupet.
posted by Toni at 10:00 AM
3 comments
